En vass skildring av det mångkulturella Sverige… Nja, är Sverige verkligen mångkulturellt? Jag börjar om: Bland nysvenskar och… Nej, stryk det. Nysvenskar känns som ett rätt hopplöst ord. Kanske kan man skriva: En dråplig djupdykning i assimileringens och utanförskapets… nej, nej, nej.

Efter att ha läst Marjaneh Bakh tiaris andra roman, Kan du säga schibbolet, är det lätt att känna sig som en vandrande klyscha hur man än väljer att uttrycka sig. När Bakhtiari sätter Sverige under lupp får alla en släng av den kärleksfullt satiriska sleven: välmenande mångfaldsvurmare och argsinta aktivister, svenska akademiker och arabiska bilmekaniker, ängsliga vuxna och upproriska barn.

Landet är mitt uppe i mångkulturåret 2006 och hemma hos familjen Abbasi hinner man knappt samlas runt frukostbordet förrän debatten är i full gång. Abbasierna är den sorts välintegrerade medelklassfamilj som tidningarna gör reportage om när de vill ha en motbild till allt negativt som brukar skrivas om invandrare. De har villa, fin bil och till på köpet en bosnisk städerska.

Pappa Mehrdad gör karriär som debattör genom att hävda att integration uteslutande handlar om individens vilja och förmåga att tillägna sig det nya landets språk och kultur. Synd bara att hans hustru fortfarande talar så dålig svenska – och dessutom är arbetslös. Och nu vill äldsta dottern till sin mors förskräckelse åka till släkten i Teheran för att fotografera en uråldrig religiös ceremoni – allt för att höja gymnasiebetyget. Inte kan man väl låta barnen resa till Iran – tillbaka till den förtryckarstat som föräldrarna räddat dem från genom att fly till Sverige? Men när båda döttrarna trots allt åker får de en helt annan kulturchock än den förväntade…

I ”Kan du säga schibbolet” märks samma genomskådande och humoristiska blick på samtiden som i debutromanen, ”Kalla det vad fan du vill”. Samma absoluta gehör för språkets identitetsskapande nyanser, samma förmåga att i några få snabba drag fånga en människas personlighet, samma mångförgrenade persongalleri. Men om debuten kunde beskrivas som en serie löst hopknutna scener är den nya romanen betydligt mer intrigbunden – även om den precis som föregångaren med fördel kan läsas som ett slags litterär sitcom. Att den är lite för lång förlåter man den gärna, eftersom också de överflödiga scenerna är så roliga och träffsäkra.

Men även om det övergripande temat är språk och tillhörighet, läser jag romanen framför allt som en berättelse om föräldrar och barn, fäder och döttrar, mödrar och söner. Igenkänningsfaktorn är skyhög för alla som har vuxit upp i en familj – var som helst i världen. Kärlek, gräl, krav, total acceptans – här ryms allt. Alla familjerelationer bygger dock inte på blodsband. Bokens allra vackraste är den mellan en svensk busschaufför och hans åldrande iranska svärmor. Deras ordlösa och ömsinta kärlek är en gripande symbol för att murarna mellan ”vi” och ”dom” faktiskt är möjlig att rasera. Trots allt.