Det är nog inte ovanligt att aktivt börja leta efter sina rötter när man själv får barn, inte bara för sin egen skull, utan i förlängningen för barnens. När skådespelaren Michael Nyqvist får en dotter inser han, som det står i ”När barnet lagt sig”, att hon är den första biologiska släkting han har träffat. I denna memoarbok berättar Nyqvist vad som har format honom, hur det gick till när han fick veta att han var adopterad, och om sökandet – ett veritabelt detektivarbete – efter föräldrarna.
I mer kortfattad form har han redan berättat historien i radioprogrammet Sommar för ett par år sedan, ”När barnet lagt sig” ger en fylligare beskrivning av Michael Nyqvists liv och bevekelsegrunder. Boken är välskriven, tankeväckande och då och då ganska hårresande, som när adoptivmamman under en resa till Italien – Michael är fem–sex år vid tidpunkten – på ett besynnerligt avigt sätt berättar för adoptivsonen hur saker och ting förhåller sig: ”Jag är din mamma, men inte din riktiga mamma /.../ Din riktiga mamma som hade dig i magen är inte jag, men jag är din riktiga mamma.”
Hur nu ett barn ska förstå diskrepansen mellan viljan att vara någon och ett biologiskt sakförhållande. Situationen förvärras ytterligare vid hemkomsten eftersom pojken Michael gärna vill berätta för sin omgivning att hans pappa är italienare, vilket också framkommit under resan. Då blir han av adoptivmodern beskylld för livlig fantasi. På något sätt verkar Nyqvist begrava denna historia inombords, inte minst för att han inte kan få utlopp för den, fram till den stund då han själv blir pappa.
Boken handlar en hel del om den betydelse teatern ganska tidigt får för Michael Nyqvist, inte minst i identitetsskapande mening. Parallellt med beskrivningen av livet på Thalias tiljor berättar han om sitt aktiva sökande efter de biologiska föräldrarna. Om jag skulle komma med en anmärkning i marginalen skulle den handla om att sökandet efter rötterna är så andlöst spännande att till och med stora och viktiga diskussioner som den om Lars Noréns ”Sju tre” hamnar i bakvattnet.
Mötet med den biologiska mamman är lika underligt som det mesta i Nyqvists liv, förefaller det. Att en mor som lämnat bort sitt barn blir inträngd i ett hörn när barnet söker kontakt, kan man möjligen förstå. Men hennes ord får i varje fall mig att undra över om hon inte gjorde rätt: ”Jag tänkte först säga att jag hatar dig och straffa dig genom att inte berätta något.”
Det är häpnadsväckande grymma ord och förmodligen alldeles ärliga. För den omtumlade läsaren blir det så småningom en lisa att bevittna mötet med den italienske fadern, som visar sig vara en trevlig prick som är intresserad av att introducera Nyqvist för de italienska släktingarna.
