Morfar heter Sven Smedberg och huvudpersonerna i hans nya diktsamling ”Strandbarnet” är ”barnbarnet Saga och hennes morfar”, vilket meddelas på en av bokens omslagsflikar. Att det inte är en ”barnabok, men ett morfarshäfte” påpekas också. Men åtminstone ett par rimmade fingerramsor verkar ha tillkommit i direkt kontakt med lilla Saga, som också får protestera när morfar misslyckas med att rimma.
Men Smedberg vore inte Smedberg om här inte funnes existentiellt mörker och litterära referenser. Att ”det som fattas / är det som fyller” meddelas både inne i boken och i slutdikten, och i slutdikten molar också i dov kursiv en fras från Ekelöf: ”för alla lika”. Men allt är inte själsuppfyllande brist och gnagande dödsmedvetande – det ser strandbarnet Saga till: ”för sådan vrese / sådan liten lisa”.
Hon rör sig bakom och genom de smala och strama dikterna, så olika de breda ordvävar Smedberg annars brukar skapa; ibland syns hon inte bakom de hårdknutna och ofta dubbelbottnade formuleringarna, men så är hon där plötsligt, krönt av ”tofsen som skuttar / i skyn av hundkex”. Men också när hon är osynlig i dikterna dominerar hon denna poetiska värld så som hon dominerar realiteterna omkring sig, där en grind måste till i stentrappan och där hon agerar solens vikarie.
Smedbergs poesi är tät som alltid, och lekfull på ett sätt som Saga säkert kommer att uppskatta vad det lider. Visserligen dröjer det kanske innan hon uppfattar den vitsiga anspelningen på Botten vävare och hans åsneförklädnad i Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” när det talas om ”åsnan som är Botten i oss alla”, och säkert tar det sin tid innan hon uppskattar ordlekar som ”stenfumlingen” och ”ordysséen”.
Men morfar måste ju få skriva sin morfarsbok som han vill. Med pregnans formulerar han den livsattityd som strandbarnet vid egeiska havet och värmländska Salungen – bekanta regioner för varje Smedbergläsare – sätter fart på hos morfar poeten: ”planterade åror gror inte / de ruttnar”. Och genom hela boken strömmar omsorgen tvinnad med den häpna glädjen hos den åldrade, som trodde sig på väg till sin slutdestination: ”skulle hemkomst vara / en kaj för utresor? // vem är jag som vederfares?”
En sådan nystart får livsandar att vakna, även om dödens mörka fond inte låter sig trollas bort. Men den lätta glädjen i nuet finns där, och oftare än vanligt hos Smedberg; dikterna nynnar och småsjunger medan ”Salungen sorlar / byter sitt vatten / låtsas om inget”.
