Antropologen Claude Lévi-Strauss vemodstyngda berättelse från sina resor genom Brasilien under 1930-talet har blivit en klassiker. I ”Spillror av paradiset” (”Tristes tropiques”) vävs inte endast etnografiska detaljer samman med indiansk tatuering, släktskapsrelationer och synen på myrslokar. En röd tråd genom texten är även författarjaget självt vilket gör att boken på samma gång kan läsas som elegisk reseskildring och akademisk fältrapport.
I den senaste svenska utgåvan av ”Spillror av paradiset” som utkom för nio år sedan hade Christer Lindberg, idag professor i socialantropologi vid Lunds universitet, skrivit ett alldeles utmärkt förord eller snarare porträtt av Claude Lévi-Strauss. Lindberg kallade texten för en ouvertyr, vilket antydde att ett huvudverk var i antågande.
Med sin bok ”Samhället som tanke. Claude Lévi-Strauss och den franska strukturalismen” är Lindberg nu tillbaka på spåret. Att det inte är en fullödig biografi är dock inte konstigt, för den snart 101-årige Lévi-Strauss har ännu inte offentliggjort sin omfattande korrespondens och sitt personliga arkiv.
Christer Lindberg beskriver sin bok som en betraktelse, inte en biografi. Men även om den saknar biografins uttömmande detaljskärpa är den en på samma gång lyhörd och reflekterande skildring – eller om man så vill antropologisk gestaltning och reflektion – över en av 1900-talets verkligt stora antropologer. Och även om sekundärlitteraturen i ämnet redan är omfattande, gäller det sannerligen inte presentationer på svenska.
Lévi-Strauss var – och är – stor i flera avseenden vilket gör det möjligt att nalkas honom från flera olika håll. Lindberg har valt att utgå ifrån stämningsläget i ”Spillror av paradiset”. För där, verkar Lindberg mena, finns nycklarna till antropologens och civilisationskritikerns innersta rum. Lindberg har gjort ett förståndigt val som samtidigt innesluter ett moraliskt ställningstagande.
Det är Lévi-Strauss credo, hans uppfattning om civilisationens destruktivitet, som Lindberg helst följer. Därmed kommer en filosof som Rousseau att spela en viktigare roll för förståelsen av Lévi-Strauss än vad bokens något missvisande titel antyder.
Med sin stundom högdragna elegans och texter kännetecknade av ordlekar och allehanda semantiska trix är Lévi-Strauss ofta överraskande knepig och svår att begripa. Detta gäller i synnerhet hans invecklade strukturalistiska mytanalyser.
Nu var det på dessa som den store franske antropologen byggde sin akademiska karriär, men frågan är väl om de egentligen kan förklara någonting alls. Lindberg tar inte ställning, utan nöjer sig med att beskriva teorins grunder och mönster – men det gör han å andra sidan mycket bra.
En av bokens stora förtjänster är att den framgångsrikt problematiserar den förenklade bilden av Lévi-Strauss som besatt av teorier. Istället återknyter Christer Lindberg till de tidiga tankarna i ”Spillror från paradiset” med dess i grunden skeptiska hållning till vad – om något – som avancerade teorier förmår förklara om människans natur.
