Johanna Nilssons nya bok ”Gå din väg men stanna” är en fristående fortsättning på debutromanen ”Hon går genom tavlan, ut ur bilden”, som gavs ut för 15 år sedan. Huvudpersonen Hanna är numera etablerad författare, men lider alltjämt av ångest och ätstörningar.
Skeendet spänner över tre år. Hannas sjukdomsupplevelse vävs in i en kärleksrelation, men relateras också till hennes litterära framgångar. I båda fallen tvingas hon hålla masken. Hon är positiv och tillmötesgående på den professionella ytan, och inför pojkvännen Alex två barn måste hon också låtsas som om den ständiga ångesten är något annat.
Under tiden faller hon djupare in i missbruket av ångestdämpande mediciner, och även om Alex förstår att Hanna är sjuk driver hon ett maskspel även inför honom. Visserligen ger hon honom sina betalkort, men samtidigt smusslar hon undan pengar så hon kan fortsätta hetsäta.
Johanna Nilsson skriver i tredje person, men hon låter läsaren komma nära Hannas upplevelser. Språket är på en gång metaforrikt och omedelbart. Bilderna synliggör och understryker, men utan att fördröja läsningen. De fogas organiskt in i ett textflöde som varsamt visar fram den psykiska realiteten i dess omedelbara nakenhet utan alla onödiga bestämningar och tomma, språkliga dekorationer.
Så formar Johanna Nilsson sitt språk efter Hannas tänkta upplevelse. Ätstörningen knyts samman med huvudpersonens skräck inför kvinnoblivandet. Johanna Nilsson skriver om upplevelsen i omväxlande ett barns ord och längtansfulla iakttagelser och från ett erfarenhetsluttrat perspektiv.
Det ger en flerskiktad bild som nyanserar gestalten och fördjupar bilden av den psykiska sjukdomen. Dubbelheten präglar också skildringen av kärlekshistorien, där Hanna rids av ångest inför de krav förhållandet ställer, men också snärjs i ett kaos av skuldkänslor och längtan. Den dubbelheten understryks av romanens titel.
I den kluvna bilden av Hanna kommer Johanna Nilsson ofta tillbaka till diagnostikens problem. Hanna får massor av mediciner, men hon tillbringar också åtskilliga timmar i psykoterapeutiska samtal. Omgivningen uppmanar henne att ”växa upp” eller ”rycka upp sig”, men själv talar hon om virrvarret i hjärnan. Beror sjukdomen på undanträngda upplevelser eller har den även fysiologiska orsaker?
Bilden är skiktad och upplevelsen paradoxal. Johanna Nilsson skriver med insikt och nyansrik känsla för den ömtåliga balansen mellan upplevelsen och dess avtryck i språket. ”Gå din väg men stanna” är en ytterst läsvärd roman.
