Politikerbiografier är ingen stor genre i Sverige, till skillnad från i framför allt den anglosaxiska världen. Kanske beror det på att våra politiker i allmänhet är så ointressanta att det inte finns något att skriva om dem?
En författare som emellertid är flitigt i biografielden är Björn Elmbrant, som tidigare skrivit om såväl Palme som Fälldin. Nu återkommer han med en omfångsrik biografi över Hjalmar Mehr (1910–1979), legendariskt och minst sagt omstritt socialdemokratiskt finans- och fastighetsborgarråd i Stockholm, samt landshövding: ”Stockholmskärlek”.
Boken är tyvärr rätt svajigt skriven, med dramatiseringar, ofta käckt talspråk och där gestalterna ömsom kallas vid förnamn, ömsom vid efternamn. En förlagsredaktör kunde ha hjälpt till att putsa stilen. Man kan dessutom tillägga att det egentligen inte rör sig så mycket om en biografi över Mehr, utan i högre grad om en skildring av Stockholms dramatiska och drastiska om- daning under efterkrigstiden (om biografiföremålet finns uppenbarligen inte så mycket att berätta utanför politiken). Häri har boken stora förtjänster och förtjänstfullt är också att den vill göra upp med myter och vandringssägner om honom, som envist bitit sig fast.
Hjalmar Mehr, ja. Var det inte han som demolerade Klara tillsammans med kumpanen Joakim Garpe (han som ville riva hela Strandvägen), brukar den retoriska frågan lyda. Detta är vad jag alltid har fått höra och läst och sett i dokumentärfilmer. Säkert hyste Mehr kärlek till Stockholm, men stockholmarnas kärlek fick han aldrig. Han är dessutom negativt ihågkommen för den för honom olyckssaliga almstriden 1971, som gav honom ännu en fläck på eftermälet.
Mehr ville omdana Stockholm till en modern storstad och som finansborgarråd var han en mästare i att fixa fram diverse lån till projekten. Att vi har en fungerande tunnelbana är i hög grad hans förtjänst. Han var en veritabel homo politicus som kunde alla knep. Han var – åtminstone ibland – en radikal socialist, ett arv från föräldrarna, rysk-judiska flyktingar undan tsarväldet. Mehr visste vad fattigdom innebar. Och det senare var en av hans drivkrafter vid omdaningen av Stockholm. Han ville skapa en modern, ren och funktionell stad med hygieniska bostäder åt alla.
Mehr uttalade sig gärna om det nedslitna och slummiga Klara ur det perspektivet att det var bisarrt att romantisera dass på gården, ingen centralvärme och mycket gott om råttor. Han var faktiskt inte ensam om den synen. Min egen mamma som upplevt allt detta försvarade cityomdaningen med näbbar och klor. Vid en promenad kring ”riksgropen”, när jag var sju år och älskade allt gammalt, blev jag så arg på henne att jag stack iväg och slutligen hamnade på Klara polisstation. Problemet var inte att Klara sanerades, utan att allt gick på tok för långt och det som kom i stället – ja, där vill jag helt enkelt inte vistas.
Vi bör komma ihåg, att denna saneringsrationalism låg i tiden, detta rekordårsspenderande. Även London och Paris utsattes för detta och bland andra prins Charles kämpar vidare mot det. Det var modernismens allt skall bort mot kulturhistorien. Det är viktigt att betona, och Elmbrant gör det med emfas, att Mehr sannerligen inte var ensam, vare sig i det egna partiet eller inom motståndarlägret. Byggplanerna var fastställda långt före hans tid. Starka krafter lobbade, inom finansen och arkitektkåren inte minst.
Efter 1966 låg dock huvudansvaret helt hos Mehr. Men, skriver Elmbrant: ”Visst hade han då makt att lägga till några parkeringshus, stryka en eller två trafikleder, rädda Sagerska huset eller inte. Men grundfrågan, att det skulle bli ett gigantiskt ingrepp, som gjorde att det blev en jättegrop i city, den var för länge sedan avgjord.”
Det tål att tänka på. Björn Elmbrant har förtjänstfullt nyanserat bilden av en kontroversiell politiker och ger oss intressanta inblickar hur det går till i maktens korridorer och ämbetsrum. Hjalmar Mehr var således inget helgon, men helt uppenbart inte alls den skurk som eftervärlden dömt honom som. Låt oss säga att han handlade i ideell god tro. Och almarna fick vi ju behålla, men så mycket annat gammalt och fornt och vackert fick skatta åt förgängelsen. Liksom utedassen.
