Man är nästan benägen att hålla med kritikerkollegan Michel Ekman om att de äldsta finlandssvenska poeterna mår bäst. De dominerar helt det senaste årets lyrikutgivning med starka diktsamlingar – Peter Sandelin, Lars Huldén, Bo Carpelan, Thomas Warburton, Kurt Högnäs och nu Tomas Mikael Bäck. Medelåldern för dessa herrar närmar sig enligt mina beräkningar 80. Bäck är med sina 62 år en bra bit yngre än de övriga, så det kanske är orättvist att ta upp åldersfrågan här, å andra sidan utgör hans bok Infjärdsbild knorren på denna lyrikström.

Bäcks ton är kultiverad, lågmäld och ibland något tafatt, med en humoristisk anstrykning, som dock vanligen övergår i eftertänksamhet. Han är farbrorn som ler lite klurigt då ett minnesfragment plötsligt dyker upp: ”Åt törstigt två mandariner,/ fick slänga en tredje/ som blivit ruttenmjuk./ Tänkte på fredligt poesisamtal/ fört medan storm/ piskande tilltog./ Ro och stadga,/ nyansera senhöstdunklet.”

Som ett dagboksinlägg, med en kryptisk slutsummering. Ändå mer än så: Bäcks dikt är skickligt komponerad, med allitterationer och assonanser på t och s, med en rytm som plötsligt byter riktning invid mitten och får en fläkt av hexameter (”fört medan storm/ piskande tilltog”) med en klassisk cesur vid radbrottet, för att återgå till en stigande talspråklig slutkläm. Är poesin en nyansering av höstens stormar, en stillsam minnesverksamhet?

I ”Infjärdsbild” är det mycket minnen av fadern, maskros- experten, som tas fram. Och Infjärden i bokens titel är en konkret sjö i Vasa, den stad där Bäck växte upp. Far förbjöd barnen att ”plaska med det bäckvatten som rann ner från Infjärden./ Han visste vad arsenik, bly, kadmium/ och annat smått kan åstadkomma.” Den kemiska industrins nedsmutsning av Infjärden kastar en hotfull skugga över barndomslandskapet.

Bäck penetrerar inte fenomenen, utan nuddar vid dem, skapar dikt av dem. Hans aforistiska enradingar har blivit något av ett särmärke. ”Tårtfyllda-ögon-slapstick.” ”Nattstämning: silas genom fiss-dur.” De är inte så mycket fyndiga som reflexiva, mindre pråliga än stiliga, de lämnar aldrig riktigt ifrån sig sin gåta.

Och det är likaså Bäcks särmärke på det stora hela taget; att närma sig en haikulik enkelhet utan att ge avkall på gåtan. Infjärdsbild är en mer lättillgänglig bok än Bäcks senaste, och har en större fräschör. Omslaget och den grafiska formgivningen, utförda av sonen Fredrik Bäck, är minimalistiskt och helt i samklang med bokens anda.