I sin avhandling från 2005 om tecknade serier för barn går Helena Magnusson igenom barnseriens historia. Grovt förenklat kan man säga att den utgörs av två spänningsfält; ett mellan kommersialism och pedagogik, ett mellan vuxenperspektiv och barnperspektiv.

Det kan tyckas att dagens utbud av serier för barn är svagt. Särskilt med tanke på det senaste kvartsseklets estetiska uppgradering av seriemediet. Man kan också tycka att det idag mer handlar om att sälja leksaker och roliga spel på hemsidan än serietidningar.

Men merchandising och mervärde är varken något nytt eller en fråga om estetisk kvalitet. Det betonar snarare att seriemediet alltid rört sig över flera fält, text och bild givetvis, men också film och reklam, högt och lågt. Pyssel, knåp och ordlekar är ett arv från förra sekelskiftets didaktiska barntidningar. Inget nytt under solen alltså.

Dagens stora aktörer är också i stort sett desamma som för trettio år sedan: Kamratposten, Bamse, Kalle Anka & C:o. Därtill en rad tidningar som knyter an till flermediala fenomen, exempelvis Pixar/Disneys småtrevliga Bilar.

Med jämna mellanrum startar barnserietidningar som söker kombinera eller till och med motverka kommersialism med en didaktisk och samhällskritisk linje. Senast i raden av sådana satsningar är Tivoli med vänner, en välgjord tidning som snart firar ett år på marknaden.

Det relativt nystartade Kulturpoolen tar också fasta på mediets pedagogiska fördelar. Sedan 2007 har man utkommit med en handfull läromedelsorienterade album som främst har kretsat kring Dalarnas kulturhistoria men även tar upp andra ämnen. Här berättas om Linné, koppargruvans hårda liv, Selma Lagerlöf och nyligen huset Bernadottes uppgång.

Det är trevliga album. Lättillgängliga, inledningsvis onödigt texttunga, men efterhand alltmer anpassade till mediets särart. Tecknare har man tagit från landets olika serieskolor, med ett överlag imponerande stilsäkert resultat.

Serien och bilderboken utbyter ofta bildspråk. Det socialt medvetna Vilda förlag har under vintern utgett hybridboken ”Gabriellas resa”. Här är gränsen mellan serie och traditionell bilderbok flytande, överflödig. Det är en mörk och otäck skildring av att växa upp med en missbrukande förälder.

Späda, ömtåligt tecknade Gabriella har återvänt till sin mördade mammas lägenhet för att städa. Svartvita siluetter skapar effektivt en hotfull kantighet som bryts mot rosa fält, i takt med läkeprocessens fortskridande.

Denna i hög grad svårtillgängliga bok görs hanterbar genom illustratören Tove Hennix fina känsla för närhet och tempo. En samtalspartner kan dock vara att rekommendera.

På det stora hela finns all anledning att se ljust på barnseriens framtid. Överdrivet kommersiella produkter finns och kommer alltid att finnas, liksom magisteraktigt pekande alster. Men i mellanrummet finns alla möjligheter i världen.