Beundrare av Håkan Nessers romansvit om Van Veeteren har anledning att glädjas. Väntan på en ny polishjälte i en ny deckarserie signerad Nesser är över. Människa utan hund, som kommer ut i dag, är den första av fyra planerade böcker om den italienskättade kriminalinspektören Gunnar Barbarotti.
Jämförelser med föregångaren är oundvikliga. Och visst finns här mycket att känna igen - men ännu mer som är nytt och annorlunda. Borta är den abstrakta geografin och det suggestiva, lätt melankoliska täcke som den fiktiva europeiska staden Maardam var inbäddad i. Borta är också den kärva protagonisten och hela det poliskollektiv som läsaren av dekalogen om Van Veeteren successivt lärde känna och alltmer kom att uppskatta ju längre sviten fortskred. Nu befinner vi oss i Sverige, i en liten stad vid namn Kymlinge. Kollektivet har, åtminstone i denna första roman, reducerats till en kvinnlig kollega.

Kvar från den förra serien är däremot den
obändiga berättarlusten och förmågan att konstruera spännande och komplexa kriminalgåtor. Nessers nya romanhjälte visar sig, när han så småningom gör entré en tredjedel in i romanen, också vara en sympatisk och intressant bekantskap, glädjande nog befriad från flera av den svenska kriminalfiktionens favoritklichéer. Han är förvisso frånskild, men verkar inte ha några större problem med spriten. Ej heller med magsår till följd av ständigt arbete och intag av osund föda. Han är väl lite tilltufsad, men har en fungerande relation till både barnen och exfrun.
Nytt är också något så svårpreciserat som tonen i romanen. Den pendlar på ett skickligt vis mellan ett slags mörk skruvad uppsluppenhet och en lyhördhet för finmaskiga skiftningar i gestalternas trängda och, efter hand, härjade och såriga själar.

Handlingen kretsar kring en familjesammankomst i juletid som spårar ur, milt uttryckt. Familjen Hermansson skall fira 105-årsdag - familjeöverhuvudet, den gamle skolfuxen, fyller 65 år och skall pensioneras;
äldsta dottern fyller 40. Under den polerade småborgerliga ytan sjuder dock små och stora dysfunktionella element och mer eller mindre framgångsrikt förträngda konflikter. Mitt i natten försvinner två av familjemedlemmarna. Länge försöker man låtsas som ingenting; det finns nog en naturlig förklaring.
Men förklaringen är raka motsatsen; den frilägger en avgrund av överskridna tabun, av hämndbegär, äckel och ondska. Nesser har valt att kombinera en uppdatering av pusseldeckarens form med ett innehåll som kunde ha varit hämtat från någon av de klassiska tragöderna. Det är ett stramt, funktionellt och väl utnyttjat grepp, fjärran från de yviga konspirationsintriger som annars hemsöker genren. Det är kanske inte ett lika helgjutet och originellt kliv framåt i författarskapets utveckling som romanen ”Skuggorna och regnet” från 2004. Men det är mycket underhållande och rejält spännande.