Det finns uppslagsverk som man kan bli sittande med i timmar. Dit hör etymologiska ordböcker, sådana som berättar om ordens ursprung och historia.

Så fort man har slagit upp ett ord kommer man på ett till som man måste kolla, och så ett till, och ett till. Risken finns att man därefter drabbas av en svårbemästrad lust att upplysa omgivningen om den märkliga betydelseförskjutning som ordet ”hemsk” har genomgått sedan fornsvensk tid, om att uttrycket ”ligga i sin linda” har ett helt annat ursprung än man trodde, om varifrån vi lånat in ordet ”bulvan”, och så vidare.

–Folk letar ju efter sina rötter i olika sammanhang, det är väl därför som många är så entusiastiska för språkhistoria, säger Birgitta Ernby, pensionerad lärare och språkvetare, som har ägnat de senaste fem åren åt att sammanställa den nya etymologiska ordbok som just har kommit ut på Norstedts.

–Och du vet, etymologi, det är sådant som folk kan ha häftiga dispyter om vid frukostbordet. Det finns de som har tackat mig för ordboken, för att de äntligen kan slå upp hur det är och sätta punkt för meningsutbytena.

Det har man i och för sig kunnat göra tidigare också. Elof Hellquists Svensk etymologisk ordbok i två band är en klassiker, Elias Wesséns Våra ord är en annan, i mer behändigt format. Nationalencyklopedins ordbok lämnar genomgående språkhistoriska upplysningar, medan den mäktiga SAOB, Svenska akademiens ordbok, serverar sina i tämligen svårläst form. Dessutom är ju inte SAOB färdig än, redaktionen arbetar som bäst med ord på T.

–Både Hellquists och Wesséns böcker är ganska gamla, och där finns stora luckor. De tar till exempel inte upp några runda ord, och så saknas ju alla de nya orden, säger Birgitta Ernby, som däremot tycker att Nationalencyklopedins ordbok är rätt bra–men så är det också hon själv som svarat för huvuddelen av NEO:s etymologier.

Desto intressantare blir det därför när man upptäcker skillnader mellan NEO och den nya etymologiska ordboken. I NEO står det att ordet ”cigarr” kommer från det spanska ordet för cikada, en insekt som är lite lik en cigarr till formen, men i ordboken står det att det kommer från ett mayaord som betyder röka.

–Jaså, säger du det? Ja, men ordboken är ju nyare, så det är den versionen som gäller. Finns det flera alternativ brukar jag föredra det som är mest konkret, men alltid med en brasklapp, säger Birgitta Ernby.

Därmed belyser hon också det faktum att etymologi inte är någon exakt vetenskap. Ibland måste språkhistorikerna nöja sig med att lakoniskt konstatera att ursprunget till ett ord är dunkelt.

En innovation i den nya ordboken är de små rutorna med extrainformation. Där kan man till exempel läsa om vad lågtyskan–som svenskan är så starkt influerad av–egentligen är för något, man kan inhämta att ”korpgluggar” ursprungligen syftade på gluggarna högst uppe i ett kyrktorn, och att ord som börjar på fj- eller pj- ofta är nedsättande. Det är också där man får veta att ”linda” i uttryck som ”ligga i sin linda” och ”kväva något i sin linda” inte alls har med lindebarn att göra. ”Linda” är ­uppenbarligen en gammal jordbruksterm, för det betyder gräsvall eller träda, alltså mark som (ännu) inte har blivit besådd.

Birgitta Ernby har, som sagt, ett förflutet som lärare, och hon har på flera sätt bemödat sig om att göra ordboken pedagogisk och lättillgänglig. Jämförelser med andra språk, i första hand de germanska, finns det gott om, förkortningar förekommer inte alls.

–Nej, sådant där som ”fhty”, vem förstår det? Mycket bättre att skriva ut fornhögtyska, säger hon.

Ett av skälen till att språkhistoria är så intressant, och sätter sådan fart på fantasin, är alla inblickar i kulturhistoria och mentalitetshistoria som man får på köpet. Ta till exempel ordet ”hemsk”, som från början användes om personer som aldrig varit hemifrån, och som sedan kom att betyda försagd, dum, slö, dyster, och därifrån vidare till den betydelse som ordet har i dag–kan man tänka sig en vackrare lovsång till reslust och resande?

Birgitta Ernby har svårt att nämna några egna favoritetymologier–det skulle i så fall vara hennes kära gamla fisknamn, säger hon, de som hon skrev sin doktorsavhandling om. Men sedan kommer hon på ett exempel som hon ofta återkommer till när hon talar om språkhistoria, ordet ”envis”.

–Det betydde från början en som anser sig ensam om att vara vis, den som tycker sig veta bäst, alltså. Den tycker jag allt är väldigt bra, säger hon.