Att öppna ”Filosofins natt” är att omedelbart sugas in i dess rörelse, i dess intighets virvel. Lars Noréns nya bok är en negationens manöver där slutet är början, döden en förutsättning för varje levande bokstav, det är en monolog som slukas av sig själv. Det är också en litterär återkomst som slår en bro till den Norénska prosan och poesin 30 år tillbaka i tiden.

I ”Filosofins natt” erfars en röst som trampar genom minnen, vardag och ytterligheter, en spöklikt traskande tröskande röst med förmågan att jaga läsaren. Eller snarare driva henne framför sig, djupare in i nattens tillstånd, mörka bländning.

Envist, maniskt, upprepas rörelsen sida efter sida, allt som sägs tas tillbaka, rösten repar upp varje betydelsefullt sammanhang, avsäger sig allt på nytt och börjar om. Begäret efter en avsiktslös tom frånvaro regerar; bara att få stiga upp och lägga sig igen, i enkelhet.

Norén skriver sig mot en ”filosofi som förkastar all filosofi”. Tanken surrar kring sig själv tills den utmattas. Men det är inte för upprepningens skull, för dess omskapelse av eviga ting såsom fader, hunger, kärlek, som jag måste läsa vidare. Inte heller för tanken på tänkandets oerhörda vikt och obetydlighet, att dess hela omöjlighet attraherar.

Nej, Noréns prosa måste beskrivas med vad den gör, inte vad den säger. Den suger tag, drar intill, skjuter ifrån sig. Den förför med sina bilder och gåtfulla berättelser, den är komisk och tragisk och i små doser rasande. Det går inte att värja sig. Inte mot berättelserna om döden. En mor, som ur en flickskugga ropar efter någon utan att vara medveten om det. En far som faller ur sängen med ansiktet mot golvet, sammansmälter med golvet. Jagets iakttagelser som sker från en obestämd, dunkel plats där skugglika och redan döda personer skymtar förbi. Det är gripande.

Det går inte heller att värja sig mot bilderna. Om det plötsligt fanns fler lamm än bilar och människor i staden? Om skeletten av frågor hänger och dinglar i sin egen andning? Alla bokens påståenden om det utebbade och ödelagda språket upphävs i ljuset av denna poesi.

I ”Filosofins natt” finns en bild som inte är en bild utan en människa. Hon är tiggaren, den utblottade, en oupplöslig gåta. Jag skulle kanske ha avfärdat cirkelrörelsen kring henne om det inte vore för Noréns förmåga att peka ut det mänskliga armodet: ”henne skulle du aldrig närma dig och fråga vad hon heter”.

Det är ett halvt glömt och på samma gång intensivt verkande språk som bär upp Noréns antivision. Oblat. Barmhärtighet. Sargad. Mystiken och uttolkningen i kamp med varandra, historia som avslöjas och återuppväcks i ständigt nya bilder. Eller händelser, snarare. Den där mannen som bor på härbärge för två kronor natten och tigger ihop till sina sessioner hos en psykoanalytiker. Eller den oändligt sorgliga skildringen av en förlorad samhällsgemenskap: en hund står och skäller på en övergiven bil mitt i öknen för att en levande människa en gång suttit där. Den kan inte annat än att fortsätta gläfsa.

Vad som gör ”Filosofins natt” inte till någon bro alls, utan till ett naket fäste rakt ut i samtiden, är just den utmattade gesten. Senkapitalismens dehumanisering av människan utmanas av ingen, ingenstans i jaget eller utanför det finns något motgift. Men Noréns bilder och berättelser är i sig hoppet om ett motgift. I själva verket ger poeten fingret åt filosofen. Lars Noréns nihilism har aldrig varit vackrare.