Döden skapar samband. Karin Dahlblom dör 38 år gammal och efterlämnar en sexårig son, han är lika gammal som hon själv var när hon förlorade sin mamma. En förlust som kom att prägla hennes liv och redan innan hon vet att hon är sjuk, är hon rädd för hur förlusten ska leva vidare i sonen.

”Kärlek i cancerns tid” är tillägnad sonen och skriven av hans pappa, Karins livskamrat. Den kvinna han skulle ha gift sig med om hon inte hastigt gått bort i cancer. På begravningen tänker han att det skulle ha varit deras bröllop, deras släkt och vänner är där, fin mat beställd, och han vet inte vad han ska säga till gästerna för det går inte att säga tack för att ni kom.

Boken är inte en kärlekshistoria, inte en bok om cancer, den är ett konstaterande. Anders och Karin träffas, de blir kära, de ligger med varandra, de får barn, de köper ett hus, Karin blir sjuk och dör. Det finns ingen sensmoral, boken påstår inte att vi ska leva på ett annat sätt eller oftare säga att vi älskar varandra, den visar bara helt enkelt på livets villkor.

Anders Sundin skriver om sport i Aftonbladet och kulturartiklar i Svenska Dagbladet där han tidigare varit nöjeschef. Boken är skriven på rakast tänkbara sätt. Karin framstår som en passionerad och komplicerad kvinna, Anders själv som en typisk svensk medelklassman.

Ett år efter att Karin gått bort är Anders på den konsert han 16 år tidigare varit med Karin. Ännu ett samband som på grund av döden får en ny betydelse. Mick Jagger inleder med samma rader som han gjorde 16 år tidigare och sjunger ”If you start me upp I’ll never stop”.

Raderna upprepas, hela versen skrivs ner i boken, och man förstår att utan Karin skulle Anders inte vara den han är, och den han fortsätter vara också när hon inte längre finns. Han vill dessutom bli en garant för minnet av henne hos sonen. Det är smärtsam läsning, sambanden har inte med döden utan med kärlekens längtan efter förklaring att göra.

Varje kapitel inleds med en boktitel, allt från George Perec till Johanna Thydell. Ibland har de koppling till kapitlet, men står där framför allt som en Karins bokhylla, litteraturen har en central plats i teckningen av henne. Men det poängterar också att ”Kärlek i cancerns tid” är en bok, titlarna är ett stilistiskt grepp, ett kapitelordnande.

Formen hjälper den raka beskrivningen av hur den älskades kroppsfunktioner stängs ner, hur det är att kräkas efter att tvättat henne när hon skitit ner sig, hur hennes lukter blir sterila, hur han till slut går ut i korridoren för att säga till sonen att hans mamma inte lever, och att bilarna utanför fortsätter att köra.

Men det hade kunnat låtas bli, det behöver inte vara en bok, det behöver inte stå på baksidan att det är en kärlekshistoria, giltigheten finns i tillägnan till sonen på första sidan. Boken är inte intresserad av att vara litteratur, det är en bok som önskar att den inte hade behövt skrivas.

När den franska författaren Roubauds fru gick bort skrev han efter en 30 månader lång tystnad boken ”Någonting svart”. En avancerad sorgebok som har en långtgående verkan. En av dikterna heter Jag kan inte skriva om dig och avslutas med raderna ”Jag skriver bara om dig från min egen höjd./ Eller så lägger jag mig ner och blir skugga.”

”Kärlek i cancerns tid” blir en skuggans motståndshandling på flera plan. Dels ett sätt att försöka garantera minnet av Karin Dahlblom för sonen, dels ett sorgearbete för Anders Sundin själv. För läsaren berättar ”Kärlek i cancerns tid” om sakerna i ett sjukdomsförlopp som man sällan får veta förrän man själv tvingas uppleva dem. Saker som får en att gråta medan man läser. Nödvändigt och osjälviskt nedskrivna.