I reportageboken ”Kriskaravanen” går den holländska journalisten Linda Polman till storms mot den humanitära nödhjälpen. Polman bygger i huvudsak på egna erfarenheter från krigszoner och humanitära katastrofområden som Sudan, Sierra Leone, Rwanda, Etiopien, Irak och Afghanistan. Kritiken av vad hon upplevt på dessa platser är inte nådig. ”Biståndsindustrin” exploaterar enligt Polman lemlästade och svältande människor för att få politiker och privatpersoner att öppna sina plånböcker.

När pengarna strömmar till går hjälpen inte till dem som behöver den mest, utan till de länder och människor som för tillfället är mest medialt intressanta. I många fall rör det sig om krigszoner, där nödhjälpen enligt Polman bidrar till att förlänga konflikter genom att både direkt och indirekt föda kriget. Krigsherrar kräver ofta en viss procent av de olika förnödenheter som transporteras till konfliktens offer. Maten och mediciner konsumerar de själva, eller säljer vidare till överpriser till de avsedda målgrupperna. I flyktingläger kan soldater få vård och vila upp sig. Lägren utgör också utmärkta platser för rekrytering av nya soldater. Och i vissa stater, som Sudan, kan den regim som själv skapar den humanitära krisen sko sig på nödhjälpen genom att utkräva tullar och skatter.

Polman menar att biståndsindustrin inte tar dessa problem på tillräckligt stort allvar: ”Humanitärerna fattar aldrig beslutet att inte kollaborera. De hänvisar till ’det internationella samfundets’ misslyckanden, och till ’den bristande politiska viljan’ att sätta stopp för svälten och kriget. Men de bär även själva ett ansvar”, skriver hon.

Det är ingen tvekan om att Polman sätter fingret på etiska dilemman som sällan blir föremål för den samhällsdebatt som de förtjänar. Nödhjälp ses alltför ofta som något enbart gott, och det politiska intresset i givarländerna sträcker sig sällan längre än till att framstå som goda och givmilda inför väljarna. Polmans bok kan öppna en sådan debatt – inte minst när det gäller bistånd till länder som Irak, Afghanistan och Sudan.

Men hennes eget debattinlägg är mycket tendentiöst och ofta raljant. Impressionistiska intryck kompletteras med få andra källor, av vilka de flesta är mycket biståndskritiska. De egna argumenten ifrågasätts aldrig.

Hur världssamfundet ska agera i dessa mycket komplexa och tragiska miljöer är ett både moraliskt och praktiskt svårlöst dilemma där några enkla lösningar inte står att finna.