Det har nog aldrig hänt mig förr, men när jag läst ut den 62-årige Jean-Michel Guenassias roman ”De obotliga optimisternas klubb” började jag om på nytt och då rör det sig ändå om 631 sidor. Ty det finns något alldeles magiskt över denna bok, en blandning av tragedi, komedi och inte minst thriller med många överraskande vändningar, synvinkelsskiften och intensiv spänning som verkligen drar läsaren med sig. Det förefaller som om romanen har starka självbiografiska drag som advokaten och manusförfattaren med fransk-algeriskt ursprung förvaltar med betvingande ömhet. Dagmar Olssons översättning är utomordentlig, även om en del gallicismer kunde ha putsas. Och så är det detta med transkriberingar. Den sovjetiske marskalken Zjukov skrivs så på svenska, inte Jukov. Men det är bagateller.

Handlingen är så omfattande att det är synnerligen svårt att sammanfatta den. Det hela inleds med en prolog 1980 – Sartre, som här hudflängs för sitt medlöperi när det gäller Sovjetunionen, begravs. Huvudpersonen Michel möter en gammal vän från Café Balto vid Place Denfert-Rochereau i Montparnasse, och därmed inleds resan mot det förflutna och minnena. Nu skriver vi 1959 och Michel är en intelligent men lat och slarvig skolpojke som fuskar med matten och helst läser skönlitteratur. Över huvud taget är denna bok en lovsång till litteraturen och läsandet och många är de titlar som passerar revy. Michels familj driver en affär med vitvaror, till en början expansiv och framgångsrik. Det råder en dold men alltmer öppen konflikt mellan mammas fina familj Delaunay och pappas mindre fina, med fattig italiensk bakgrund. Delar av familjen Delaunay är bosatt i Algeriet vilket har en väsentlig betydelse för handlingen. Kriget pågår och detta infekterar allt i Frankrike. Dit skickas Michels storebror Franck och hans bäste kompis Philippe, som lever med sin syster – Francks flickvän – Cécile i en paradvåning vid en av kajerna på vänstra stranden. Franck är kommunist, medan Philippe snickrar på en egen vänsterextremistisk filosofi döpt efter revolutionsterroristen Saint-Just. Men det stupar mot katastrofen när det visar sig att Franck deserterat och dessutom skjutit ihjäl en av de egna. Hur skall det gå? Detta är ett av thrillermomenten.

Michel älskar att spela fotbollsspelet baby-foot och flipper på kaféerna. Närmast av en ödets nyck blir han medlem av något som kallas de obotliga optimisternas klubb som samlas på Balto, dit även Sartre och författaren, motståndsmannen, reportern, akademiledamoten med mera Joseph Kessel gärna beger sig (till vilket näringsställe begav sig inte Sartre?). Optimisterna är en brokig samling inbitna schackspelare från Öst- och Centraleuropa, flyktingar alla, med märkliga öden och mer eller mindre tragisk bakgrund. De grälar ofta, en del håller fortfarande på kommunismen, andra avskyr den. Bland dessa finns ett par synnerligen tungt dekorerade sovjetiska krigshjältar, Igor och Leonid, som blir Michels vänner och spelar en avgörande roll för intrigen när den tätnar. Här finns också en annan ryss, Sacha, som är utstött av alla och det är en av de viktiga intrigtrådarna – varför? Och vi kommer också att få veta vem den mystiske tysken Walter är, med ett märkligt förflutet.

Det är ingen sinekur för dessa statslösa att leva i Paris. Läkaren Igor till exempel, kör taxi om nätterna, någon fransk läkarlegitimation får han inte. Det handlar om att överleva (och till Sartres heder skall sägas att han, och även Kessler, skjuter till pengar åt de luspanka) och schackspelandet gnuggar hjärncellerna, vilket dock motverkas av stora mängder alkohol. Genom intrikata tillbakablickar nystas deras liv upp och vi får en närmast fasansfull bild av det Sovjetunionen som idealiserades inte minst av Sartre. Det går kalla kårar längs ryggraden. Att någon faktiskt trodde på detta! Stalins personliga helvete!

Men det är mitt i all skildring av grymhet och spänning en betagande ömsint berättelse om ungdom, där Cécile och Michel utvecklar en vacker vänskap (hennes litterära hjälte är Camus, liksom det var och är min), om Michels korta kärlek till en snart emigrerad flickvän, en hektisk historia om borgerligt familjeliv, om drömmar och om svikna förhoppningar där Francks försvinnande kastar mörka skuggor över Michels familj. Till slut faller alla pusselbitarna på plats för den häpne läsaren och slutet heter verkligen duga.

Lägg därtill att Parisskildringen är rakt av lysande, så atmosfärrik att jag nästan blir andlös. Det är inte ofta man läser en roman som är så genomkomponerad och rik på stoff. Det blir nästan svårt att hänga med ibland. Här får vi också inte minst berättelsen om det trauma som Algerietkriget var, för inte så länge sedan. Och så mycket annat. Rock’n’roll regerar och att gå på bio är den sublimaste njutning! Jag kan bara anbefalla ”De obotliga optimisternas klubb” till läsning. En omistlig sådan.