Borås Tidnings debutantpris instiftades för jämnt ett decennium sedan. I reda pengar var det ett stort pris, stort nog att ge rejäl uppmärksamhet åt pristagarna och även ge den svåra andra boken en chans. Det blev också prestigefyllt och, som det visat sig, framsynt. Juryns ordförande de första nio åren var Stefan Eklund som nu, när han övergått till att bli kulturchef på Svenska Dagbladet, ger ut en antologi med nyskrivna bidrag av det första decenniets vinnare, ”De Nio från Borås”, en bok som också kan läsas som tillbakablick på vad han i sitt förord kallar ”det vilda berättandets decennium”.

Eftersom priset belönar debutanter, var och en strävande i sin egenarts riktning, är någon sammanfattning flera år och böcker senare knappast möjlig. Men också utan sammanfattning kan konstateras att ”allt” (som i ”Allt får plats” i ett av förra årets litterära manifest) under dessa tio år har ruckats något, vidgats, gjorts tänkbart och tillgängligt på nytt i den kamp med språket som med jämna mellanrum måste utkämpas om och om igen.

Pristagarna själva, har de förändrats, och hur?

Det är naturligtvis omöjligt att i en kort recension göra rättvisa åt nio författare. Maria Zennströms korta, episodiska stycken cirklar kring den sönderslitande diskrepansen mellan inre främlingskap och föregiven normalitet: hur återge det osynliga i det synliga? Den kunnige och uppfinningsrike språkknådaren Jonas Hassen Khemiri bidrar med en rolig och drabbande pjäs om vacklandet mellan anpassning och revolt. Ida Börjel ger prov på sin suggestiva men garderade teknik i ”Namnet”, medan Martina Lowden, vars dagboksroman ”Allt” tycktes ge prov på ett annat slags gardering, en skyddande skog av texter, är mycket mer fokuserad och alltså kommunikativ i de nya.

Språklekarna finns kvar, förstås, men snarare som medel än som finter. Så även i Daniel Sjölins ”Osynliga händer” som gladde mig inte bara för hoppet om att den kanske signalerar slutet på hans time-out från den skrivna litteraturen till förmån för den omtalade i tv. Hans språkliga virtuositet är större än någonsin, hans sätt att kombinera småbarnens låtsasgrammatik (”Vi säger att...” plus imperfektum för att signalera lek-modus) med stadsplanerarnas maktfullkomliga luftslott och författarens egenmäktiga hanterande av berättelsen är suveränt – men varken så charmfullt eller retsamt som tidigare utan målmedvetet, snarast hotfullt. Som hade han bortom distanseringen till sist ändå accepterat fiktionens möjlighet, den genomskådade.

En annan författare i allt större behärskning av sina medel är Andrzej Tichý, vars prosa är en rå och smärtsam, mångstämmig kör som hålls i schack av tydligt strukturerande regler. ”Jag måste tala via mitt offer, skriver han, jag måste förmedla det han ser, annars blir det ingen berättelse och utan berättelse, ingen försoning.”

Lotta Lotass stycke heter ”Den instängde” och är en sluten, gåtfull text om ett fängelse, exakt beskrivet men utan bruksanvisning. Var, vems? Associationernas vilsna spel går igång: Saddam i hans jordhåla? Människan instängd i sin hjärna, sin kropp? Det förflutna i arkeologernas rutmönster? Handlar det om texter som rekonstrueras i arkiven eller om den förhandenvarande texten själv, som vägrar förklara sig?

Som alltid hos Lotass grips jag av samma andlösa beundran för hennes språk, vad det kan! Och en lika stark undran: vad ska jag ta mig till med det här? En undran som kanske just är fascinationens gåta, och drivkraft.

Hon hör till dem som fortsatt att driva sin konst allt längre i dess egen riktning, utforska dess möjligheter – eller snarare, som här, dess väggar. Så gör även, föga förvånande, den sista av de före detta debutanterna, Sara Mannheimer, vars text ”det bokstavliga” visar samma säregna förmåga som ”Reglerna” att få det slumpartade att framstå som avsiktligt och det avsiktliga som bisarrt.

Så – det gemensamma? Synen på språket, på litteraturen som fängelse eller tillflykt, labyrint eller raster – alla är de där och rotar. Prosan, ett versmått bland andra. Fiktionen, förhållandet mellan dikt och liv, som evigt men med tiden mindre trängande problem. Och under tiden har också bloggosfären vuxit över alla bräddar och måst struktureras på nytt – som i Viktor Johanssons poesifanzine Ett Lysande Namn. Allt är möjligt, och gränserna är till för att göra det möjligt. Det är roligt!