I kretsen kring tidskriften OEI, språkmaterialismens bastion inom den nutida svenska poesin, händer en del trista saker och en del som är mycket roliga. Så är det väl alltid inom offensiva unglitterära kamarillor. Till det trista hör att det finns ett arriärgarde som agerar opportun svans och inte kan hitta på så mycket bättre än att befrämja varandras mediok­ra alster, som sällan framstår som annat än vaga ekon av det tidiga 60-talets svenska konkretism.

Till det roliga hör att det finns både kritiker och poeter som verkligen har något att komma med och som på ett ganska omtumlande sätt kan utmana fördomar hos oss som helst tänker sig att poesin bör kretsa kring ett jag som sätter sig själv på spel.

En av de allra mest spännande poeterna inom kretsen är Ulf Karl Olov Nilsson. Han är enormt produktiv och ger efter debuten 1990 redan ut sin nionde bok. Den heter Synopsis och kompletteras av en cd-skiva, som inte bara förmedlar ett uppförande av det operalibretto (för tal och musikaliska effekter) som inleder boken utan även två andra dikter i den, humoristiskt nog benämnda ”Utan titel” och ”Med titel”. Det är en rejäl satsning både från författarens och från förlagets sida.

Till skillnad från flera av de tongivande språkrören inom kretsen verkar Nilsson sällan återknyta till den halvsekelgamla konkretismen. Mitt intryck är att han hämtar sin inspiration från mer moderna experimentalister. En av dem torde vara fransmannen Christophe Tarkos (1964-2004), som år 2000 introducerades på svenska av Kristoffer Leandoer, detta i en volym som även den innefattade en cd-skiva.

Klart är att Nilssons texter lämpar sig oerhört väl för uppläsning. Här finns en rytm och en suggestion, förstärkt av upprepningar, som bär fram dessa texter, men ordmakaren stannar faktiskt inte vid detta utan hittar ofta på intressanta saker att skriva om. Tidigare har det enligt min uppfattning varit en smula ojämnt, att den poetiska metoden, typ hardcore, har fått dominera så till den grad att läsningen stundtals har känts som att åka i ett tåg med hjul som har bromsskador och inte är riktigt runda; dunket från rälsen har varit öronbedövande och gjort resan onjutbar.

Ändå har det varit lätt att beundra en del av hans påfund, inte minst i ”Stammar” från 2002. Men nu undrar jag om han inte har skrivit sin mest helgjutna och kommunikativa bok. I ”Synopsis” leker han med språkliga klichéer, men han är inte bara ute efter dem utan avslöjar även de mentala föreställningar som ligger bakom.

”Det panegyriska” heter det ”operalibretto” som inleder boken. Det är en komplex text, som växlar mellan att vara absurd och att gestalta ett fullkomligt rimligt skeende i kommunikationen mellan två människor, exempelvis mellan en psykoterapeut och en patient eller mellan ett par som har eller har haft ett förhållande. Tydligare än förut öppnar Nilsson ytor för att vi ska kunna projicera in egna tolkningar i det han skriver. Därför tycker jag också att denna bok, i sin helhet, visar större sammanhållet mod än de tidigare, som, trots att de bitvis har varit briljanta, har haft den bristen att de ibland har gett ifrån sig alldeles för lite, som om det skulle räcka med att vara påhittig och listig, utan att behöva ha något angeläget att förmedla.

Ulf Karl Olov Nilsson bjuder in läsaren mycket tydligare än förut, inte så att han avslöjar något om sig själv utan helt enkelt i den bemärkelsen att han inte huvudsakligen ägnar sig åt dekonstruktion (och verbal sophantering) utan arbetar mycket mera dynamiskt, såtillvida att han både bygger upp och bryter ner mening och betydelse i sina texter. En nostalgisk efterklang till gammal konkretism, snarast påminnande om Carl Fredrik Reuterswärds ”Grand Prix Nobel”, finner jag denna gång bara i en enda text; i den återger Nilsson enkom skilje­tecknen och förekomsterna av bokstaven A i Rilkes första ­Duino-elegi. Jag vet att det anses vara opassande, men för egen del tycker jag helt enkelt att sådant är fjantigt, på sin höjd studentikost.

Däremot anser jag att Nilsson denna gång lyckas med sina poe­tiska ready-mades, det vill säga färdiga texter eller katalogsekvenser som han har omformat till strofisk poesi. Han hushållar med den varan, tack och lov, och kan redovisa några veritabla fynd, till exempel genom att citera en lagparagraf gällande transplantation – för övrigt en höjdare!

Den fåniga Rilke-leken utgör ett undantag denna gång. Här finns i stället en uppsjö av texter som blixtrar av intelligens (inlevelse eller empati vågar jag inte skriva) och som smidigt slingrar sig i förut mer eller mindre otänkbara ironiska krumbukter.

Liksom hos Ashbery, som möjligen iscensätter en ännu mer avancerad kurragömmalek med poetiska och andra konventioner, kan Nilsson plötsligt roa oss med att blanda ihop genus, så att ”Tanten Rune” plötsligt inkallas som vittne i en rättegång.

Dessutom skriver han, inte nödvändigtvis inspirerad av Ashberys berömda dikt om Knoll och Tott, en fantastiskt rolig sak om göteborgarnas ”Kal å Ada”, en dia­logdikt som inte bara sprudlar av humor och festliga formuleringar utan som även formar sig till ett slags fascinerande socialreportage och, egentligen, till ett slags påträngande skildring av vår samtid. Eller? Ja, det är en text som går att läsa på olika nivåer.

Just detta att Nilsson successivt bemänger sina texter med mer och mer, att han odlar mångtydigheten snarare än den poetiska metoden, gör att han är en diktare att verkligen försöka ta till sig och fundera på. Visst ser man hans finter och grepp, men Metoden, det verbala läggspelet, är inte huvudsaken, som det verkar vara för vissa andra inom den språkmaterialistiska skolan. Här aktiveras vi som läsare, både politiskt och psykologiskt.

Men det är svårt att skriva en vanlig lyrikrecension om en bok av det slag som Nilsson har skrivit. Vad ska man citera? Hur ska det läsbefrämjande smakprovet se ut? Det finns inte. Det är helheten som gäller, rannsakningen av våra språkliga konventioner och vad de avslöjar om makt och mentalitet i vår samtid. Jag tycker att Nilsson säger mycket, att han lyckas etablera en ”språkmaterialistisk” variant av den rolldiktning som Kristina Lugn påbörjade på 70-talet. Det är beröm.

Många äro kallade, men få äro ­utvalda. I vårt postmodernistiska tidevarv kan estetiska experiment te sig som det töntigaste och mest pekoralistiska av allt. Men man måste inse, att snillrika saker kan åstadkommas överallt och där man minst hade kunnat ana det. Sådana textmakare som Ida Börjel och Ulf Karl Olov Nilsson, dessa två i högre grad än några andra, än så länge, visar att den språkmaterialistiska vågen inom ung svensk poesi verkligen har något att komma med – och att detta ibland kan kännas som en välkommen vitalisering och inte bara som trådslitet verbalt second hand från 1962 eller så.