Den senaste tiden har varit minst sagt påfrestande för den katolska kyrkan. Påven Benedictus XVI kommer med det ena kontroversiella (läs stötande) uttalandet efter det andra, turerna kring SSPX och den Förintelseförnekande biskopen Richard Williamson väckte en storm av protester över hela världen och långt ifrån bara hos icke-katoliker. Förra söndagens SvD hade en lång artikel om hur Vatikanen nu är spelplats för en hårdnande maktkamp mellan de konservativa och liberala krafterna inom kyrkan.
I ljuset av detta undrar man nästan om den debuterande författaren Henrik B Nilsson är lite synsk, eftersom hans roman Den falske vännen känns ovanligt vältajmad. Historien rör sig kring maktkamp och korruption inom den katolska kyrkan och nyckelhändelsen är dessutom just det påveval 1903 då Pius X – samme påve som gett namn åt det ärkekonservativa SSPX – blev vald till den Heliga stolen.
Romanen följer två spår under 1900-talets början. I det ena är spelplatsen Wien, där huvudpersonen, den pensionerade förlagsredaktören Hermann Freytag, lever ett stillsamt liv sittande på Café Sperl där han läser tidningen och förfasar sig över modernismen. Han är en konservativ, Goethe-älskande filolog, vars uppslukande dröm är att en dag själv skriva en roman, som skall ge honom plats på hyllorna tillsammans med de författare som han i egenskap av redaktör hela sitt liv stått i skuggan av.
Året är 1910, Halleys komet närmar sig jorden och undergångsstämningen spirar. När den uppburne författaren Boris Barsch lämnar in sin nya roman, ”Den falske vännen”, vägrar han arbeta med någon annan än sin gamle redaktör Freytag.
Detta utgör upptakten till det händelseförlopp som vecklar in Freytag i en allt snårigare härva av lögn och förvirring.
Det andra spåret berättas baklänges och börjar med den avgörande händelsen i påvevalet 1903, för att sedan steg för steg bakåt nysta upp vilka faktorer som egentligen gav valet dess utgång.
På ett sätt som jag i brist på annat får beteckna som lekfullt laborerar Nilsson romanen igenom med metanivåer och -kommentarer, det tydligaste exemplet är förstås användandet av uttrycket den fal ske vännen , som inte bara är titeln på Nilssons egen roman, utan också på romanen i romanen. Han låter också Freytag i en konversation måla upp en bild av en roman med namnet ”Den falske vännen”, med Freytag själv som äventyrsdrabbad huvudperson. Dessutom är uttrycket applicerbart i överförd betydelse på flera sätt i romanen, inte minst genom hur en falsk vän språkligt brukar beteckna ord som på olika språk låter lika, men har helt olika betydelser.
Detta är bara ett av flera exempel, men det är inte bara i den väl genomförda kompositionen som Nilsson utmärker sig. Prosan har en alldeles egen klang, ett flödande välformulerat berättande som följer varje nyansändring, varje perspektivskifte med smidig elegans. Dialogen lyckas också, till synes utan ansträngning, att träffa rätt i varje enskild situation. Samtalen mellan Freytag och dennes redaktionschef Schlink är dessutom sanslöst roliga, ett slags insprängd vass minikomedi.
Förutom den övergripande intrigen om hur Barschs manus visar sig innehålla saker som skulle kunna skaka Vatikanen i grunden och hur Freytag sakta manipuleras av den välbärgade Signori att utnyttja sin relation till författaren för att förhindra utgivningen, innehåller boken flera sidospår som flyter in i huvudfåran: resultatet av Freytags egna författarambitioner; hustrun som lämnat honom för en annan; det faktum att den dyslektiske Barschs böcker är ett symbiotiskt resultat av Freytags stilistik och Barschs berättande; liksom Freytags omöjliga kärlek till den unga esperantolärarinnan Rosita, för att bara nämna några.
Allt mynnar ut i en detaljrik, sammanhållen roman som är mycket imponerande, inte minst med tanke på att det rör sig om en debut, och definitivt inte minst med tanke på att Nilsson får det att verka så lätt. Inget av det flerskiktade och dubbeltydiga framstår som sökt eller överflödigt och resonemangen om litteratur, konst och skrivande smälter självklart in. Till och med de rikt förekommande, ofta märkliga liknelserna får passera utan att jag vill ta fram rödpennan.
Jag har haft några riktigt underhållande dagar med Henrik B Nilssons debut, som i likhet med den lyckade mosaiken är lika välgjord i de enskilda bitarna som i helheten.
