En hel höst har norra Norrland plågats av regn. Till slut blir trycket i kraftverkens vattenmagasin för stort. En efter en brister dammarna, och längs Lule älv sveper en tsunami som krossar allt i sin väg.
Därefter får läsaren följa flera personer. Det är Vincent som har bestämt sig för att flyga sin helikopter rakt in i ett bergsmassiv, för både hus och firma kommer skilsmässan ta ifrån honom. Det är hustrun Henny som åker till huset för att rädda sina pioner, och när hon upptäcker att de är förstörda ger sig av efter maken i stället. Det är den gravida dottern Lovisa som oroas av samtalet med fadern och vill åka till honom för att kontrollera att allt är okej. Det är Adolf som tar en paus från Londonlivet och kör sportbil i sina barndomstrakter. Det är Barney som arbetar vid en av dammarna. Det är Lena som målar akvarell i grupp vid Lule älv. Och så några till.
Mikael Niemis ”Fallvatten” är enligt förlaget ”något så ovanligt som en svensk katastrofroman”. Böcker som skildrar tillståndet efter katastrofen finns ju, P C Jersilds ”Efter floden” för att nämna ett exempel, men en svensk bok som utspelar sig mitt under katastrofen kan jag inte minnas att jag läst. Det och att den är skriven av Mikael Niemi gör mig nyfiken.
Infriar den förväntningarna? Nja. Tempo och intensitet utlovas, men perspektiven är för många för att det ska bli någon vidare fart. Karaktärerna är visserligen genomtänkta och skiftande – med Barney som favoriten, den extremt osympatiske dammarbetaren som har sitt alldeles eget perspektiv på världen – men de får så lite utrymme var att det är svårt att komma nära. Ibland är det som om romanen inte har bestämt sig för om det är stämning eller spänning den vill skapa.
Ett annat problemmed karaktärerna är att de befinner sig på för likartad nivå i förhållande till katastrofen. När man i scen efter scen får möta förvåningen och skräcken inför vattnets plötsliga uppdykande förlorar det sin effekt. Det är lite som att ropa vargen kommer. Man tvivlar på att romanen ska fortsätta förbi det. I helikoptern har Vincent en möjlighet att betrakta det hela ovanifrån, men det är ett perspektiv som inte riktigt utnyttjas. Det är den lilla människan mitt i katastrofen, aldrig mer. Med misär på den här skalan blir det svårt att ta det på allvar. De i utkanten som drabbas blir lätt tändstickor. De bryts och så fortsätter dramat oförtrutet framåt.
För mig bränner det till först när Vincent varnar en barnfamilj om att vattnet närmar sig. De åker iväg, men kommer sedan tillbaka för att hämta sin katt och sveps då med av vågen. Då blir det verkligt vad vattnet innebär.
