Högstadieläraren Håkan Nesser, född 1950, har åstadkommit en svit filosofiskt laddade kriminalromaner, de flesta översatta till en rad språk.
Många cirklar sluts i Fallet G, den tionde och sista delen i Håkan Nessers romansvit om kommissarie Van Veeteren. Först och främst handlar det om att den moraliska ekvationen skall gå ihop. Håkan Nesser gestaltar ett moraliskt universum, där varje brott rubbar balansen. När Van Veeteren gick i pension för några böcker sedan fanns det ett fall kvar, ett mord som varit ouppklarat sedan 1987, alltså några år innan romanerna startat, men likväl 20 år in i kommissariens karriär.
Det har plågat Van Veeteren. I hans ögon klarades brottet upp, men det förblev icke vedergällt. I romanernas moraliska universum innebär det en brist, ett hål i den väv av interna relationer som skapar en integrerad helhet av mänskliga och samhälleliga förhållanden. 15 år senare, och efter fem år som antikvariatsbokhandlare, händer något som gör att Van Veeteren kan återvända till brottet. Det visar sig att reven i den moraliska väven även går rakt genom hans eget liv.
Den man som begick ett mord för 15 år sedan, men inte straffades för det, drev även en skolkamrat till självmord i tonåren. De andra pojkarna kunde stoppat trakasserierna, men de stod bara och tittade på. En av dem var Van Veeteren. Han är själv en del av hålet i romanens moraliska universum.
I den nya boken återges turerna kring det gamla fallet. En man som tycks vara ondskan själv har uppenbarligen begått eller initierat ett mord, för att kunna lyfta en mycket stor livförsäkring efter sin amerikanska hustru. En gång var han straffad i Maardam för narkotikabrott. Efter det flyttade han till USA. När han kommer tillbaka efter tolv år dör hans fru. Det visar sig att han lyfte en stor livförsäkring även i USA efter en försvunnen, och aldrig återfunnen, hustru. Indicierna är glasklara, men ingen kan spräcka hans alibi.
15 år senare får fallet sin upplösning. Det tar vid pass 500 sidor att knäcka den onde. Slutet är gott, men inte vägen dit. Romanen är som en stor sufflé, fylld av luft men utan substans. Vid minsta beröring dallrar bygget. Ingenting händer, och det var längesedan Nesser lyckades ladda väntan och en skeendets stiltje med inre dramatik. Två av romanens förutsättningar är dessutom orimliga. En dömd, europeisk knarkbrottsling skulle aldrig fått visum och uppehållstillstånd i USA på 70-talet.
Den fråga som hade kunnat lösa fallet 1987 är dessutom så enkel, så omedelbart självklar, att det är högst osannolikt att varken Van Veeteren eller den unge Münster kom ihåg att ställa den. Det är ett fusk som Liza Marklund kan ägna sig åt, men har man skapat en så tät textvärld som Håkan Nesser drabbas obönhörligen hela byggets konstnärliga trovärdighet. I Van Veeteren har Nesser skapat en gestalt av sådan inre konsistens att dennes enda misslyckande, efter 20 år som polis, inte kan ha berott på en så enkel miss. Enda skälet vore att Håkan Nesser ville dekonstruera sin textvärld och dess underförstådda anspråk, men ingenting tyder på att så är fallet. Så desavoueras Van Veeteren, som till och med klarat sig hyggligt helskinnad genom Sven Wollters rolltolkning på tv, till slut av sin egen författare.
Kanske var det dags för Nesser att sätta punkt. Han har skrivit en svit filosofiskt laddade och gestaltningsmässigt på det hela taget övertygande romaner, även om han började sladdra till det hela redan efter halvdussinet böcker. Men helheten är så lödig att Nesser rentav kan förlåtas även de nattliga sessioner där Van Veeteren sitter med något lokalt fyllo och vräker i sig femtioelva pavor vin, medan de vräker ur sig förnumstigheter om Kieslowski, Tarkovskij, Kieslowski och Tarkovskij. Det är en intertextuell legitimering, där Nesser skriver ut sin kriminalroman från dess genre och in i ett annat, så kallat högkulturellt sammanhang.
Sådana kälkintellektuella taskspelarkonster behövs inte. I sin filosofiska tillspetsning och abstrakta stilisering, där även landskapet blir en del av den existentiella väven, hör Håkan Nessers bästa romaner hemma i ett icke genredefinierat sammanhang. Men ”Fallet G” hör inte till dessa.
kultur@svd.se
