Inom den moderna, eller kanske snarare modernistiska, prosan, har den så kallade metalitteraturen en alldeles egen experimentell nisch. Det rör sig alltså om berättelser som kommenterar sin egen tillblivelse, eller om en författare som dras in i sin egen fiktiva intrig. En annan variant är att som Marcel Proust gör i ”På spaning efter den tid som flytt”, låta författaren på de sista raderna börja skriva den roman som vi just har läst.

Men den egentlige pappan till den moderna metafiktionen av alla de slag är nog -André Gide med ”Falskmyntarna” (1926), där en författare just blir indragen i sin egen intrig. Fransmännen har sedan dess haft ett gott öga till metafiktion, i synnerhet under ”den nya franska -romanens” glansdagar, man minns till exempel Michel Butors ”Tidsschema” och Claude -Simons ”Vägen till Flandern”.

I Håkan Nessers författarskap är metafiktionerna och de interna referenserna legio, och det visar han inte minst i sin nya, mycket intrikata berättelsesamling Från doktor Klimkes horisont, där han briljant syr ihop en korsrefererande väv av till synes disparata noveller och vad man väl får kalla kortromaner, novellor. Nesser är som bekant en synnerligen litterär författare som ibland en smula till övermått smyger in anspelningar på annan litteratur. Här kan man upptäcka Goethe, Thomas Mann, Lars Gustafsson (särskilt i efterskriften av en viss Brahms som hjälper författaren att lägga saker och ting till rätta), J L Borges (obligatorisk i metasammanhang), Paul Auster och när det gäller inledningsno-vellan, ”En helt annan historia”, som utspelar sig i det litterärt så uttröskade Venedig, deckarförfattarinnan Donna Leon och hennes Venedigkriminalare Brunetti (Nesser kallar sin Bruneri).
Givetvis är även Hemingway med på ett hörn. Mer överraskande är kanske lånet från Stephen Kings ”Varsel”, eller eventuellt från Stanley Kubricks filmatisering, ”The Shining”.

Klädsamt självironiskt låter Nesser en av sina gestalter döma ut hela deckargenren och dessutom uttrycka leda vid att – som det är i Sverige i dag – varenda kotte tror sig kunna skriva detektivro-maner. Och förvisso har och har Nesser alltid haft vidare ambitioner än så – att låta deckargåtan och brottet säga något vidare om den mänskliga existensen och om identitetens bräcklighet, om de myter och föreställningar, sanna eller falska, som bygger upp våra jag. Här anlitar han till och med en påhittad existensfilosof, doktor Klimke, som det refereras till ett par, tre gånger och till teorier om alternativa, kanske simultana livslopp, tankar besläktade med den moderna fysikens idéer om parallella universum.

Men det är ändå existentiella funderingar draperade i spänningsberättelsens kappa, även om upplösningarna här i några fall inte är alltför överraskande, men tillräckligt ändå för att man skall rycka till.
I ”En helt annan historia” har författaren Andrea Zorza tillsammans med sin hustru begivit sig till Venedig för att komma över skrivkramp och, som alltid hos Nesser, äta och dricka gott. De blir bekanta med ett tämligen vulgärt amerikanskt par på hotellet – han en medelålders mångmiljonär och hon en ung kvinna. Det visar sig att de är där för att ta livet av sig. Mer skall jag inte avslöja, men Zorza dras in i deras intrig och man anar snart katastrof. Vägen dit är således tryfferad med dolska och fuktiga Venedigstämningar och självfallet skall ett lik plaska i en kanal, ty så är det i Venedigdeckare.

I ”Ormblomman” från Samaria” leker också den långa berättelsen eller novellan med identitet och alternativa förlopp. En medel-ålders språklärare uppsöker den stad där han tog studenten och mötte sitt livs första kärlek – en flicka som sedan försvann spårlöst efter det som i Sverige på min tid kallades för ”gubbskivan”. Trettio år senare får han ett meddelande från henne i hotellreceptionen. Kan det verkligen vara hon? Här leker alltså Nesser med identiteter, men anknyter även på sitt typiska sätt till sina egna berättelser om ungdom på sextio-talet, även om deras Närkemiljö är ersatt med författarens välbekanta och påhittade ungefär--Holland.

Tydligast blir Nessers metafiktiva metod i den likaledes långa -avslutningsberättelsen ”Bachmanns dilemma”. Metoden är som antytts inte helt originell, före-gångarna är många, men Nesser behärskar den med raffinemang (även om han borde hålla sig för god för en stilgroda som ”modern hade omkommit i en bilolycka när flickan enbart var sex år gammal”).

Professor Bachmann är en historielärare som av en slump kommer på, eller tror sig komma på, att hustrun är otrogen med en medioker deckarförfattare och han beslutar sig för att mörda honom och med dennes deckare ”Ett stillsamt litet mord”, raskt inköpt, i bagaget, beger han sig till författarens hemstad för att utföra sitt dåd. Även hustrun anländer i smyg dit för att, ja, vadå? Det är ju inte säkert att Bachmanns misstankar har fog för sig. Eller? Här kan läsaren bereda sig på smart insatta överrasknings-effekter och den presumtive mördaren är alls inte den vi trott. -Metafiktionen då? Ja, den består i att deckarens intrig löper parallellt med den intrig som Bachmann skapar åt sig själv och dras in i.

Sakta men obönhörligt sammanlänkas berättelsens ”verklighet”, med fiktionens i fiktionen, alltså den deckare som professorn -läser. Som grädde på metamoset visar sig dessutom ”Ett stillsamt litet mord” vara felombruten och avslutas med en novell, författad av Andrea Zorza, vid namn ”En helt annan historia”! Sådan är alltså galoppen och även om -knepen känns igen så är det förbålt underhållande.

Håkan Nesser är dessutom en mångfacetterad stilist med en smula burdus humor och en lyhörd känsla för dialogens betydelse och teknik. I sina bästa stunder erinrar hans berättelser mig om Friedrich Dürrenmatts ”existentiella” deckare, där kriminalgåtan ligger tätt intill en -gestaltad diskussion om kampen mellan ont och gott, offer och -bödel, domare och anklagad. I de skuggorna och de olika världar som där utvecklas rör sig den svenske släktingen på ett allt mer utvecklat vis.