När högkulturer kollapsar brukar de ersättas av andra. Enklare samhällen, och stökigare. Rom, Bysans, kungariket Mali; exemplen är många. Men ibland kommer inget nytt, inget mer än den råa naturen. Mayariket i Mellanamerika var en sådan högkultur, liksom puebloindianernas rike på Coloradoplatån i sydvästra USA. De bara försvann, varefter glansdagarnas magnifika byggnadsverk lämnades öde i vildmarken. Varför?

Alltsedan ruinstäderna upptäcktes har man spekulerat. Ännu finns inga definitiva svar, men forskarna är alltmer ense om att klimatförändringar var en avgörande faktor. Långvarig torka. Städerna blev bokstavligen obeboeliga. Och på slutet – i fallet maya något före år 1000 och för pueblokulturens del något efter – antas förfallet ha påskyndats av krig, anarki och meningslösa offer till makterna.

Prästkungarnas auktoritet undergrävdes, de som byggt sin makt på löften om regn och även i övrigt goda relationer med vädergudarna. När den livgivande nederbörden uteblev, och svälten stod för dörren, återstod inte mycket mer än våld och kannibalism. Därefter undergång. Klimatkriser är inte att leka med.

Även Europa har under historiens gång drabbats av gruvliga väderkatastrofer, om än inte med lika definitiva följder, delvis på grund av att människor här oftare har lyckats anpassa sig. Kanske också på grund av att prästerskapet undvek förtroendekriser genom att inrikta sig mera på löften om evigt liv och annat som till skillnad från vädret svårligen låter sig kontrolleras mot facit. Syndabockar kunde man alltid hitta på annat håll.

Här i den bayerska staden Bamberg, till exempel, där jag nu tillfälligtvis är bosatt, slog frosten till så illa en majnatt år 1627 att säden på fälten förstördes, vinskördarna likaså. Aldrig hade man varit med om något liknande. Ändå inträffade katastrofen under den period, grovt räknat 1570–1630, då kölden var som strängast under vad som senare kom att kallas lilla istiden.

Vetenskapen var förstås klent utvecklad, så kyrkan, som alltid har varit stark här i Bamberg, försökte lösa problemet så gott man kunde, enligt gamla recept. En samtida krönikör skriver, apropå missväxten: ”Som följd därav började larmande folkhopar böna och be och ifrågasätta varför överheten fortsatte att tolerera att häxorna och trollkarlarna förstörde skördarna. Följaktligen straffade furstbiskopen dessa brott...”

Hundratals häxor brändes levande (man skäms än idag), en politik vars inverkan på väderleken torde ha varit försumbar. Dock får man anta att opinionen stillades något. Just häxor ansågs nämligen stå i förbindelse med vädrets makter. Och larmande folkhopar är heller inget att leka med.

Dessa historiska exempel, också berättelsen om biskopen i Bamberg, förekommer i boken ”Global nedkylning”, av doktoranden i historia vid Stockholms universitet, Fredrik Charpentier Ljungqvist (född 1982). En intressant bok, välkommen och på sitt sätt befriande av det skälet att författaren griper sig an ett ämne, tidigare något försummat, som ger läsaren möjlighet att i någon mån bilda sig en fri uppfattning i frågan om vår tids globala uppvärmning, dess orsaker och förmodade följdverkningar.

I någon mån, märk väl. Dagens klimatförändring är ingalunda lätt att förstå, och den ideala experten finns inte, helt enkelt på grund av att ingen behärskar frågans alla delar. Naturvetenskap som atmosfärkemi, oceanografi och glaciologi må räcka långt, men den som verkligen vill begripa vad som sägs och pågår bör även lyssna till vetenskapssociologer, statistiker, diplomater och historiker. Inte minst de senare. För även om industrisamhällets utsläpp av koldioxid är ett nytt fenomen under solen, är det mycket som har hänt förr, många gånger.

”Global nedkylning” är, det ska sägas, en olycklig titel. Alltför spekulativ. Man kan visserligen påstå att vi nu är inne i en sådan period, allt beroende på tidsperspektivet, men förlaget borde nog ha nöjt sig med undertiteln – ”Klimatet och människan under 10000 år”. Ämnet är trots allt klimathistoria, inte politik. Ett stycke lugn i stormen. Lärorik läsning både för lekmän och kännare just som debatten hotar att spåra ur i ett moras av beskyllningar om konspirationer.

Charpentier Ljunqvist berättar initierat om klimatets växlingar alltsedan inlandsisarna drog sig tillbaka, det vill säga ungefär samma historia som Hubert Lamb återgav i ”Climate, history and the modern world”, en klassiker som dock har ett par decennier på nacken vid det här laget. Och sedan den kom ut har mycket hänt. De klimathistoriska analysmetoderna är bättre nu och forskningens omfattning har formligen exploderat. Till nyheterna hör inte minst ett rikt material från andra världsdelar än Europa.

Bilden är därför skarpare. Detta gäller både vulkanutbrott och andra enskilda händelser med påföljande fimbulvintrar och längre perioder av kallare eller varmare klimat. Så kan exempelvis den medeltida värmeperioden, som föregick lilla istiden, beskrivas med större säkerhet nu än för bara några år sedan. En i många avseenden omvälvande tid.

Redan på 800-talet började klimatet bli varmare över stora delar av världen. I Europa flyttades odlingszonerna norrut och högre upp i bergen. Beläggen för detta är många. Det klassiska exemplet – de norska bosättningarna på Grönland – är numera bara ett av många, låt vara det tydligaste. Under 1100-talet uppgick befolkningen till flera tusen personer. Fredrik Charpentier Ljungqvist, som själv har bedrivit forskning just på Grönland, är en god ciceron i historien om detta samhälles uppgång och fall.

Naturligtvis känner han även sitt ämnes politiska fallgropar. Inte minst den medeltida värmeperioden, som tog slut på 1300-talet, brukar av skeptiker lyftas fram som bevis för att nutidens uppvärmning har mer med kosmisk strålning och annat att göra, än med utsläpp av koldioxid. Samma sak har ju hänt förr. Han berör debatten, men lägger sig inte i den. Nog har han en mer nyanserad syn på saken än den som styr dagens opinion, men det har de flesta forskare, alla kategorier, åtminstone mellan skål och vägg.

Nej, detta är ingen pamflett. Ingen kan beskylla författaren för att springa någon annans ärenden än läsarens. Han skriver gång på gång att klimatets roll i kulturhistorien inte ska överskattas och att osäkerheterna kring växlingarnas orsaker ännu är stora. I det längre perspektivet vet man förvisso säkert vad som styr; jordens bana kring solen, till exempel, som råder över de återkommande istiderna. Även tillfälliga nedkylningar, som den år 536, orsakade av större vulkanutbrott är numera på intet vis kontroversiella.

Dispyterna handlar istället om det halvlånga perspektivet; tio- eller hundratals år. Utlöstes folkvandringstiden av klimatförändringar? Varför blev det kallare igen på 1300-talet? Hade digerdöden att göra med klimatförändringar i Kina? Och var det bara en tillfällighet att Karl X Gustav kunde marschera med sin här över Lilla och Stora Bält vintern 1658? Varför uteblev monsunregnen i Indien i slutet av 1800-talet?

Varför blev det varmare på 1900-talet? Är vi lurade?

Den sista frågan kan besvaras med nej. I huvudsak – nej. Bedrägerier är sällsynta inom vetenskapen. Olika teorier och skepticism, däremot, är närmast en regel, och jag vill påstå att vi just i dessa dagar upplever en hårdhet i retoriken som inte gärna kan begripas utan vissa klimat- och religionshistoriska referenspunkter. Därför är denna bok viktig. Situationer som dagens är inte att leka med.

Att ”Global nedkylning” kan förändra dagsdebatten tror jag dock inte. Den är allför långt gången, för mycket prestige står på spel. Men vetenskapen i sig har inte bråttom och människors oro, befogad eller ej, driver hur som helst världens ledare samman, öga mot öga, för diskussioner om en gemensam fråga. Det är gott nog. Dessutom skadar det inte att vara försiktig i överkant. Att begränsa utsläpp av koldioxid är, skriver Fredrik Charpentier Ljungqvist, inte konstigare än att man tecknar en brandförsäkring på sitt hus.