Nyligen ställde sig Martin Lagerholm (SvD 27/5) en smula skeptisk till den enorma mängda Hitleriana som produceras i såväl akademisk forskning som i populärhistoriska böcker. Man kunde tillägga: Himmleriana, Goebbelsiana, SS-iana, Gestapoiana eller Göringiana i all oändlighet. Detta väldiga intresse är inte alltid av det sundare slaget, utan uttrycker ofta en illa dold fascination. Hur mycket kan det egentligen skrivas om nazismen?
Mycket mer, uppenbarligen. Ty nu kommer ännu ett mastigt stycke författat av Björn Fontander : Carin Göring skriver hem . Fontander är förutom författare tv-producent med andra världskriget som speciell inriktning och har i filmform tidigare varit inne på Carin och Hermanns öden. Den nya framställningen bygger till stora delar på Carins brev till familjen i Sverige.
Carin Kantzow är ju känd som societetsdamen i Stockholm som 1920 föll pladask för den tyske, stilige och högt dekorerade stridsflygaren och sedermera nummer två i naziriket, Hermann Göring. För honom lämnade hon man och son (vilket gav pojken livslånga sår i själen) för att leva ett osäkert och äventyrligt liv i Europa under inte sällan svåra ekonomiska förhållanden (vilket tiggarbreven till Carins föräldrar vittnar om).
Hermann Göring var tidvis taxiflygare i Sverige och han och senare fru Göring bosatte sig på Odengatan i Stockholm – givetvis en skandal. Sedan Hermann behandlats för skador under första världskriget var han morfinist, en last som skulle komma att förvärras i Sverige, förändra hans fysik och psyke och få honom intagen på Långbro mentalsjukhus. Han blev inte ren förrän han avgiftats i fångenskap. Efter den misslyckade kuppen i München 1923 och fram till dess att man kunde återvända till Tyskland efter påtvingad exil levde makarna ständigt kringflackande.
Carin hade en medfödd hjärtsjukdom som till Hermanns väldiga förtvivlan 1931 tog hennes liv. Då hade deras ekonomi stabiliserats. Göring var riksdagsman för nazistpartiet och utökade inkomsterna genom mutor från flygbolag och flygindustri. Över Carin reste han ett groteskt monument, Karinhall (varför han ändrade stavningen vet varken Fontander eller jag), en gigantisk herrgård fylld av Carinmemorabilia och stulen konst. Man kan ana hur Görings andra fru kände sig när hon vandrade omkring i detta mausoleum.
Räcker detta till 416 sidor? Nja. Hur intressant är Carin Göring, egentligen? Breven, särskilt de som är riktade till den över allt älskade modern, vittnar om en närmast psykopatologisk överspändhet, uttryckt på ett blomsterspråk utan dess like. Samtidigt är hon rabiat nazist och antisemit, dyrkar Hitler som en Gud. Hon är besatt av att vara kvinnan bakom allt, åtminstone bakom sin man. Carin piskar i breven upp sig till extatiska höjder och framstår inte så litet som en mytoman.
Det blir litet för mycket av allt i de ymnigt citerade breven, särskilt som läsaren redan tidigt fattat poängen. Och liksom i så många andra populärhistoriska verk störs framställningen emellanåt av onödiga upprepningar, av författarens lätt amatöristiska psykologiserande och moraliserande över den arma kvinnan. När källkritiken inte räcker till drar Fontander – ack så vanligt – till med ”lär ha sagt” (vem?) och liknande samt dramatiseringar. Vad är för övrigt en ”litet träaktig svensk”? Fontander själv? Eller måhända läsaren?
Fontander har tidigare skrivit om Hermann Görings kluvna förhållande till Sverige – antingen svärmade han för vårt land (och behöll länge kontakten med Carins familj och släkt), eller så utropade han i vredesmod att den där lilla struntstaten borde upplösas. Det torde ha varit litet av folie à deux över makarnas förhållande, hur puttinuttigt det än ibland framställs som.
Carin Görings öde är värt begrundan. Synd bara att texten inte riktigt räcker till för att behålla läsarens intresse hela vägen.
