Nyare forskning har lämnat sådana synsätt bakom sig. Numera är det allmänt erkänt att flera av de förment ”fornnordiska” idéerna och myterna i själva verket var importerade från utlandet samt påverkade av kristna och romerska tänkesätt. Annat var visserligen av nordiskt ursprung men ingalunda uttryck för det skandinaviska bondesamhället i sin helhet utan snarare för små begränsade miljöer av hövdingar och skalder, framför allt på Island. ”Den poetiska Eddan”, ”Snorres Edda” och andra isländska medeltidskällor måste därför läsas med kritik.

En författare som håller fast vid det gamla romantiska betraktelsesättet, fast kanske mer av obetänksamhet än av medveten nationalchauvinism, är den skånske amatörforskaren Lars Magnar Enoksen, entusiastisk författare till populära böcker om fornnordisk kultur samt även känd som svensk mästare i glimabrottning, en gammal isländsk kampsport. Hans senaste bok, Djur och natur i fornnordisk mytologi, ger en medryckande presentation av fornnordisk natursyn och naturmyter, dessutom illustrerad med egna, lätt naivistiska teckningar.

Förmodligen kommer Enoksen också denna gång att finna tacksamma läsare bland yngre forntidssvärmare, naturälskare och vikingavänner. Problemet är bara att hans framställning nästan uteslutande bygger på översättningar av eddorna och sagorna plus nationalromantiskt färgad forskning från tiden före 1900. Källkritisk
forskning från senare tid synes vara honom i stort sett förborgad.
Följden härav blir att han alltsomoftast hoppar i galen tunna. I den här boken hävdar han till exempel att våra hedniska förfäder ägnade sig åt en fruktbarhetsritual där man reciterade kväden över en i lök och örter balsamerad hästpenis. Men uppgiften kommer från en sen, kristen och synnerligen otillförlitlig 1300-talskälla, den så kallade ”Völse-tåten”, skriven på Island i syfte att förlöjliga hedningarna.

Enoksen hävdar också att sjudagarsveckan funnits i Norden sedan ”urminnes tider” och att veckodagarnas namn, som uppkallats efter hednagudar (tisdag av Tyr, onsdag av Oden, torsdag av Tor och så vidare), vittnar om att de besitter ”en stark religiös innebörd.” Men som bekant är sjudagarsveckan importerad från Medelhavsvärlden och av relativt sent ursprung i Norden: veckodagarna var från början uppkallade efter romerska gudar som Mars, Merkurius och Jupiter, fast deras namn vid översättningen ersattes med motsvarande nordiska
gudanamn.
I och för sig har man skäl att vara tacksam för att Enoksen förmedlar åtskilliga fascinerande myter och traditioner som på senare tid blivit bortglömda i Sverige. Men helst bör han nog lära sig brottas också med källkritiska problem och modern forskning.