Författare emellan berättas ibland historier om bokförläggare. Dårar, allihopa. Maniska excentriker, söndagsbarn och banditer om vartannat. Jag antar att förläggarna själva berättar likartade anekdoter om sina författare. Kärleksfullt, milt överseende, ibland uppgivet.
Sålunda har jag hört sägas av kollegor som ger ut sina böcker på Symposion, att förlagschefen, Brutus Östling, emellanåt kan vara svår att få tag på. Och om man till äventyrs ändå lyckas nå hans knastriga mobiltelefon, kan man ge sig den på att han för ögonblicket befinner sig på fotvandring i norra Finland eller hukar vid något myggigt vattenhål i tropikerna. Också andra förlag styrs från skogar och fågeltorn, det är sant, men Östling lär vara något utöver det vanliga. En del av hans underhuggare har över huvud taget aldrig träffat honom. Nu förstår vi
varför.

Saken är den att Brutus Östling lugnar sina hårt anspända nerver genom att fotografera fåglar. Jorden runt reser han med sin kamera, ständigt på jakt efter nya motiv. Antarktis, Tanzania, Galapagos, Västmanland - överallt verkar han ha varit och någonstans på vägen har han uppenbarligen insett att bilderna duger till böcker i stort format. Ja, de inte bara duger. De är lysande! Den i dagarna utkomna Mellan vingspetsarna innehåller några av de vackraste och konstfullaste fågelbilder jag någonsin sett. Jämnt hundra år efter Paul Rosenius försök att plåta silvertärnor på Måkläppen framträder ännu en svensk fågelfotograf i världsklass.

De är några stycken vid det här laget, förvaltare av den tradition som grundlades av Rosenius, Bengt Berg och Victor Hasselblad. Att vi i vårt land har världens bästa fågelmålare är allom bekant, men frågan är om inte fotograferna nu är dem hack i häl.
Mycket har hänt under de senaste åren, delvis, förstås, tack vare teknikutvecklingen. Länge handlade
fågelfotografering mest om att komma tillräckligt nära och att få bilden hyggligt skarp. I dag är detta ingen konst. Digitalteknik och superlätta teleobjektiv gör att fotografen i stället kan ägna sin kraft och kreativitet åt att söka ett mer personligt uttryck i kompositionen. Det är det som är poängen med Östlings bilder. Likt en driven porträttfotograf lyckas han återge småländska havsörnar, amerikanska kohägrar och pelikaner från gud vet var på ett sätt som speglar någonting, jag vet inte vad, men jag tror att det finns i fotografens hjärta.
Olyckligtvis låser sig min bugning på halva vägen. Skälet är att bokens texter tycks mig vara som saxade från en bredvidläsningsbok för barn i mellanstadiet. Förnumstiga, helt konstlösa, ibland småtöntiga textsnuttar om fågelekologi, nedlusade av den amatörmässiga räddhågsenhetens alla obefogade citationstecken. Magnus Ullman är säkerligen en god ornitolog, men skriva något som ens är i närheten av vad dessa bilder kräver kan han inte. Glappet mellan ord och bild
blir nästan löjligt stort. Ett exempel:
Östling har legat och smugit på en mindre beckasinsnäppa i gryningsljus någonstans i Manitoba, Kanada. Resultatet är en helt underbar bild, en tonsäker fullträff i milda morgonfärger som inte ens Lars Jonsson hade gjort bättre med sin pensel. Texten lyder: ”Många vadare är utrustade med långa näbbar, somliga nästan genant långa. Man kan ju själv tänka sig hur det skulle vara att ständigt gå runt omkring tillvaron med en sån där sak mellan ögonen, pekande rakt ut i luften. I varje fas av livet!”

Vem är läsaren? Är detta en barnbok? Eller tror man på Norstedts att vi som intresserar oss för både fåglar och fotokonst utan vidare sväljer vändningar i stil med ”mamma och pappa gök” eller har utbyte av dagismässiga funderingar om huruvida maskrosor kan tänka? Ja, så där sitter man, och retar upp sig och grips efter hand av misstanken att ”Mellan vingspetsarna” råkade bli årets vackraste misslyckande på grund av att någon fikade för mycket efter att Världsnaturfonden
skulle utse den till årets pandabok. När allt kommer omkring är det allra pinsammaste textavsnittet skrivet som förord, signerat av generalsekreteraren i WWF.
På ett enda ställe lyfter texten, och det är i fotografens efterord, där han förklarar att vännerna i fågelmarkerna räddade både hans liv och själ. Plötsligt är det på allvar, precis som bilderna. Och jag tänker att här finns den grund som kommande, mer helgjutna fotoböcker kan byggas på. När smålommen lyfter som den gör i en av Brutus Östlings bästa bilder, en aprilmorgon från en brunvattensjö i Västmanland, grips åtminstone jag av en känsla, med lyckan besläktad, som vill bli tagen på allvar.
Ägretthäger i Florida.
Svarthakedopping i Finland.
Smålom i Västmanland.
Amerikansk ormhalsfågel i Florida.
Sakprosa

Brutus Östling (Foto)
Magnus Ullman (Text)
Mellan vingspetsarna. Bilder ur fåglarnas liv - från Öland till Antarktis
208 s. Norstedts

Författare emellan berättas ibland historier om bokförläggare. Dårar, allihopa. Maniska excentriker,
söndagsbarn och banditer om vartannat. Jag antar att förläggarna själva berättar likartade anekdoter om sina författare. Kärleksfullt, milt överseende, ibland uppgivet.
Sålunda har jag hört sägas av kollegor som ger ut sina böcker på Symposion, att förlagschefen, Brutus Östling, emellanåt kan vara svår att få tag på. Och om man till äventyrs ändå lyckas nå hans knastriga mobiltelefon, kan man ge sig den på att han för ögonblicket befinner sig på fotvandring i norra Finland eller hukar vid något myggigt vattenhål i tropikerna. Också andra förlag styrs från skogar och fågeltorn, det är sant, men Östling lär vara något utöver det vanliga. En del av hans underhuggare har över huvud taget aldrig träffat honom. Nu förstår vi varför.

Saken är den att Brutus Östling lugnar sina hårt anspända nerver genom att fotografera fåglar. Jorden runt reser han med sin kamera, ständigt på jakt efter nya motiv. Antarktis, Tanzania, Galapagos, Västmanland - överallt verkar han ha varit och någonstans på vägen har han
uppenbarligen insett att bilderna duger till böcker i stort format. Ja, de inte bara duger. De är lysande! Den i dagarna utkomna Mellan vingspetsarna innehåller några av de vackraste och konstfullaste fågelbilder jag någonsin sett. Jämnt hundra år efter Paul Rosenius försök att plåta silvertärnor på Måkläppen framträder ännu en svensk fågelfotograf i världsklass.

De är några stycken vid det här laget, förvaltare av den tradition som grundlades av Rosenius, Bengt Berg och Victor Hasselblad. Att vi i vårt land har världens bästa fågelmålare är allom bekant, men frågan är om inte fotograferna nu är dem hack i häl.
Mycket har hänt under de senaste åren, delvis, förstås, tack vare teknikutvecklingen. Länge handlade fågelfotografering mest om att komma tillräckligt nära och att få bilden hyggligt skarp. I dag är detta ingen konst. Digitalteknik och superlätta teleobjektiv gör att fotografen i stället kan ägna sin kraft och kreativitet åt att söka ett mer personligt uttryck i kompositionen. Det är det som är
poängen med Östlings bilder. Likt en driven porträttfotograf lyckas han återge småländska havsörnar, amerikanska kohägrar och pelikaner från gud vet var på ett sätt som speglar någonting, jag vet inte vad, men jag tror att det finns i fotografens hjärta.
Olyckligtvis låser sig min bugning på halva vägen. Skälet är att bokens texter tycks mig vara som saxade från en bredvidläsningsbok för barn i mellanstadiet. Förnumstiga, helt konstlösa, ibland småtöntiga textsnuttar om fågelekologi, nedlusade av den amatörmässiga räddhågsenhetens alla obefogade citationstecken. Magnus Ullman är säkerligen en god ornitolog, men skriva något som ens är i närheten av vad dessa bilder kräver kan han inte. Glappet mellan ord och bild blir nästan löjligt stort. Ett exempel:
Östling har legat och smugit på en mindre beckasinsnäppa i gryningsljus någonstans i Manitoba, Kanada. Resultatet är en helt underbar bild, en tonsäker fullträff i milda morgonfärger som inte ens Lars Jonsson hade gjort bättre med sin pensel. Texten lyder:
”Många vadare är utrustade med långa näbbar, somliga nästan genant långa. Man kan ju själv tänka sig hur det skulle vara att ständigt gå runt omkring tillvaron med en sån där sak mellan ögonen, pekande rakt ut i luften. I varje fas av livet!”

Vem är läsaren? Är detta en barnbok? Eller tror man på Norstedts att vi som intresserar oss för både fåglar och fotokonst utan vidare sväljer vändningar i stil med ”mamma och pappa gök” eller har utbyte av dagismässiga funderingar om huruvida maskrosor kan tänka? Ja, så där sitter man, och retar upp sig och grips efter hand av misstanken att ”Mellan vingspetsarna” råkade bli årets vackraste misslyckande på grund av att någon fikade för mycket efter att Världsnaturfonden skulle utse den till årets pandabok. När allt kommer omkring är det allra pinsammaste textavsnittet skrivet som förord, signerat av generalsekreteraren i WWF.
På ett enda ställe lyfter texten, och det är i fotografens efterord, där han förklarar att vännerna i fågelmarkerna räddade både hans liv
och själ. Plötsligt är det på allvar, precis som bilderna. Och jag tänker att här finns den grund som kommande, mer helgjutna fotoböcker kan byggas på. När smålommen lyfter som den gör i en av Brutus Östlings bästa bilder, en aprilmorgon från en brunvattensjö i Västmanland, grips åtminstone jag av en känsla, med lyckan besläktad, som vill bli tagen på allvar.
Ägretthäger i Florida.
Svarthakedopping i Finland.
Smålom i Västmanland.