Kurt Högnäs är för mången mest känd som prosalyriker, men han debuterade som formsäker lyriker redan 1955. Hans lyriska dikter har ofta en igenkännlig skulptural gestalt, de är tätt sammanvävda i korta rader; en sorts stenstil där språket aldrig betvingas utan där orden framhärdar i ett stoiskt lugn. Så också i Högnäs femtonde samling Och havet lyste.

Man kunde kanske säga att Högnäs är verksam inom det ­generella modernistiska land­område Gunnar Björling i tiden bröt ut, men att Högnäs är något mer begränsad, hans dikt mer skiktad. Höglunds dikt handlar framför allt om landskap – om dess ytor och djup, skimmer, mönster, former, färger, brus och ekon. Han är med and­ra ord inte konkret så det förslår, men här före­kommer en och annan namn­given miljö – exempelvis i Latinamerika – och här antyds ett personligt åldrande, en personlig sfär.

Bokens första del, ”Förtöjningar”, utröner diktjagets fästpunkter och försvinnanden. Ett landskap som plötsligt reduceras till en hägring, en kvinna med ett smultronstrå som fryses till ”is / vi är båda dödligt förfrusna” och slutligen försvinner. Dödens materialisering av det levande, försteningen, förglasningen. Tanken kretsar mycket kring det osägbara, döden, men här finns också insikter om ”Att allt / ligger fritt” – att varje dag i en mening är ny. Eller som det heter i slutraderna till en dikt: ”Dallrar inte mangons skugga / över papperet, i väntan / alltjämt, uttalande / vindens ja?”

Naturen förgör oss, samtidigt som den förnyar oss. Bokens and­ra del, ”I enrum”, presenterar något mer exotiska landskap med branta klippor, djupa flodfåror, men pejlar framför allt jagets samhörighet med detta, sambanden mellan inre och yttre landskap. Som om Högnäs skrev dikt för att ta sig bortom identitet – ”det förutsägbara / i att motsvara / identitet.” Diktjaget och dikten tar plats bortom det identifierande förnuftet. Bokens tredje del, ”Speglingar”, tar fasta på ekon, skum, krusningar, ilningar – alla återigen identitetsförlösande.

Högnäs poetik formuleras träffande av honom själv: ”En obruten / bruten linje av mening.” Det finns något självfallet och obrutet i dessa dikter, samtidigt som de är sammansatta av ett par tre brottstycken. Högnäs har låg profil och har gått sin egen väg; han är en diktare jämbördig med Gösta Ågren, som han i vissa avseenden påminner om. Däremot tycks han ofta förbisedd; i Finlands svenska litteraturhistoria nämns han i förbifarten på ett enda ställe, och då som prosalyriker. Det är synd och skam; Högnäs är en stor tillgång på den finlandssvenska parnassen.