Många till synes motstridiga stilar utmärker Sándor Weöres (1913–1989), ansedd som en av 1900-talets mest betydande ungerska diktare. Framför allt under 60- och 70-talet lockade hans poesi, vanligen genom Géza Thinsz förmedling, flera svenska uttolkare, däribland Aspenström, Reidar Ekner och Tranströmer.
En nyutkommen volym, ”Det högre ljuset”, där Ove Berglund tolkar Weöres utifrån råöversättningar av Farkas Vánky med flera, åskådliggör den poetiska bredden. Här finns grafiska experiment, barnramsor och dikter i folkviseton liksom erotiska sagor och nattliga meditationer.
Två besläktade och varandra kompletterande karaktärsdrag återkommer emellertid i nästan alla dikter. Den första är besvärjelsen; de envisa upprepningarna, orden som formelartat insamlar verklighetens glidande gestalter. Den andra är leken; närheten till ramsan, till det naiva och trotsiga.
Man kan dock ha synpunkter på själva urvalet. Här finns väl många bagateller och en del något osmälta texter. Somliga dikter är närmast att betrakta som barnverser, medan annat snarast är motsatsen – jag tänker på ”Riddar Grancorn”, en pastisch på en medeltidsballad och samtidigt rena porrpekoralet: ”Hjälten trär henne på spettet likt en fågel som ska grillas.”
I sitt förord skriver Berglund att han bett sina ungerskspråkiga kollegor om ”huvudsakligen begripliga dikter med bunden form”, ett i mina ögon litet underligt kriterium som kanske förklarar den ojämna kvaliteten. Vad gäller verstekniken är Berglund inte oskicklig, det har han också visat i tolkningar av andra ungerska storheter – József, Babits och Kányádi – men som så ofta i översättningar av dikt på vers blir kravet på rim ibland något iögonfallande, inte minst när det rör sig om orena rim: bräkte – läte, kvistar – viskar.
Överlag är dock tolkningarna lyckade och i bokens mittersta tredjedel mer än så. Här finns en rad högklassiga dikter, ofta med mörka interiörer, alstrade ur en existentiell förtvivlan som tycks kunna förvandlas till eufori i samma stund den artikuleras: ”Utanför – innanför / vår stängda boning / är tomhet. / Sedan urtiden samlever vi / i tomhet, /och märker det inte.” Eller så samlar sig poeten kring en sorts nollpunkt där det triviala avtvingas kosmisk (och komisk) resonans: ”Min kudde, min filt, sover / min sömnlöshet tynger mig. / Strumpan på stolskarmen / drömmer att den finns, / och jag att jag finns.”
En dikt som ”Vid livets slut 1969” blir desto mer gripande när man betänker att Weöres dels tidvis var intagen på psyket, dels under en tid av diktaturen ålades att skriva socialrealistiskt (ett dekret som passade honom mycket illa): ”Jag har slumrat mig igenom livet. / Allt jag sett har virvlat som i en dröm. / Jag gjorde inget, allt bara hände, / halvsovande skrev jag tusen dikter, / i tobaksrök, jag vet ej hur det skedde.”
Men jag vill avrunda med att citera in extenso urvalets kanske starkaste dikt, den barockt hallucinatoriska ”Att dö”, som också visar uttolkaren Ove Berglund när han är som bäst:
Blicken är pärlemor och doften är kvitten,
tonen är klockklang och en fjärran violin,
stegen kommer närmare, tätnar och tvekar,
väcker rymdens månghorniga best, som knäar
brölar, sedan kommer kylan, och det blåa,
blåa suger med sig allt, och över blixtrande plogar
och brinnande törnen härjar Den Naknas storm,
som ett evigt krusigt täcke över den plågade marken.
Ljuvhetens vilda bo, lik en sinnrik skål, gungar
och lyfter mot det orörliga havet av ljus.
Sándor Weöres (1913–1989) arbetade som bibliotekarie och frilansande skribent. I sin diktning utforskade han allt från barnramsor till österländsk filosofi.
