”Moskva tror inte på tårar” är en Oscarsbelönad sovjetisk film från 1979. Filmen berättar om tre landsortsflickors omtumlande möte med den tuffa storstaden Moskva. Detta var under Brezjnevtidens skymning. I efterhand framstår filmen som ett förebud om glasnostperioden och uppgörelsen med den officiella förljugenheten.
”Moskva tror inte på tårar. En tidsresa i det nya Ryssland” är titeln på en svensk bok som kommer ut 30 år efter filmen. Den är skriven av Svenska Dagbladets korrespondent i Moskva 1993–2001 Jan Blomgren. Vi får inte veta hur det gick för bokens unga flickor, men Blomgren citerar en svensk liten flicka som den 4 oktober 1993 såg på CNN:s direktsändning av beskjutningen av Vita huset i Moskva, Högsta Sovjet. Hon frågade frankt: ”Pappa, när slutar filmen?”
Blomgrens tes är att filmen Sovjetunionen bara såg ut att ta slut 1991. I 15 scener rekapitulerar han den sovjetiska och ryska politiska historien efter Brezjnev och Gorbatjov. Vi får oss till livs Rysslands moderna historia som en gangstersaga. Författaren gör förvisso den obligatoriska gesten att påpeka att ”vi svenskar” saknar ”något som balanserar den ofta negativa bilden i massmedier”. Men den som väntar sig en ljus och vacker motbild hos Blomgren blir besviken. Bokens sista scen är utdragen i tid men ändå koncentrerad. När den slutar sänker sig natten över Ryssland
Den 20 december 1999 samlas i Lubjanka topparna i FSB med chefen Vladimir Putin i spetsen och skålar för Tjekans grundare Feliks Dzerzjinskij på denna säkerhetspolisens årsdag. Man firar att man har lyckats infiltrera den ryska regeringen. Putin hade blivit landets premiärminister i augusti och elva dagar efter festen den 20 december avgick den sittande presidenten Jeltsin och gjorde Putin till sin ställföreträdare. Fortsättningen är bekant. I mars 2000 valdes Putin till president, den 7 maj samma år svors han in som president framför en sovjetisk hedersvakt i Kreml, och samtidigt lät han ge ut ett minnesmynt över Josef Stalin.
Blomgren går igenom hela Putinepoken och avslutar scenen, och hela boken, med Dmitrij Medvedevs första år som president. Författarens regianvisning för slutscenen i den imaginära nya filmen ”Moskva tror inte på tårar 2” lyder: ”Rysslands historia visar att det är förenat med livsfara att utmana de män som står på Lubjankatorget och skålar i champagne för att fira Feliks Dzerzjinskij.” Det är bokens slutord.
Blomgrens rapportbok om Ryssland är arketypisk för genren ”jag och Ryssland”. Varje västerlänning som lär känna landet upplever att hon är den första som förstår det. Därför måste hon äntligen ge läsarna den sanna bilden. Varje ryss som lever i väst reagerar på samma sätt. Också hon måste leverera rätt bild. Det hör till denna genre att bilden till sist blir mörk och knappast så ny som författaren gärna vill tro.
Det glimmar dock till av ljus i Blomgrens krönika. Vi får möta människorättsförkämpen Sergej Kovaljov i Memorial. Denna organisation grundades under glasnostperioden med syfte att utforska Stalintidens grymma historia och möjliggöra en moralisk uppgörelse med det mörka förflutna. Kovaljov var en av grundarna. Han har kämpat vidare i Andrej Sacharovs anda. Blomgren kunde i SvD den 22 oktober rapportera att Memorial just hade fått Europaparlamentets Sacharovpris som erkänsla för sin kamp för mänskliga rättigheter i Putins och Medvedevs frostbitna rike.
Kristian Gerner är professor i historia vid Lunds universitet.
