I mötet mellan stum erfarenhet och formulerad insikt iscensätter teatern frågan om livets mening. Dialogen i Ulf Peter Hallbergs och Erland Josephsons bok ”Livets mening och andra bekymmer” fångar upp denna process och granskar den. Erfarenheten, förstådd som ursprung, och formuleringen, förstådd som fabrikation, får belysa varandra ömsesidigt.

Då öppnas existensens avgrunder såväl som barndomens minnesljus, och en utsatthetens och ambivalensens estetik kan skisseras. Inramningen är en teaterslottsfiktion (Dramaten) där en viss Mr Test och en viss Herr Josephson befinner sig, vandrande genom en byggnad som sorlar av döda skådespelares röster.

I ett rum visas filmer ur Erland Josephsons karriär: från Liliana Cavanis Nietzscheskildring ”Bortom gott och ont” över Bergmanfilmer som ”Ansikte mot ansikte” till Tarkovskijs ”Offret”. Samtalen om filmerna och Herr Josephsons insats tillhör bokens bästa inslag.

Samtidigt som de bägge interlokutörerna med en ibland nästan gycklande briljans brottas med existensens teatrala och teaterns existentiella frågor, samlas utanför Teaterslottet en uppretad folkmassa som tycks kräva dessa bägge pratande huvuden på ett fat: de har ju ”utan att bidra till penningcirkulationen” vågat sig på frågan om livets mening.

Det är med andra ord en viss brådska inbyggd i den fiktion som inramar dialogerna. Denna brådska ligger närmare ämnet än man först kan tro. Det visar sig så småningom när det framstegsrusiga patrasket utanför, anförda av kulturministern, bryter sig in i teatern och murar igen förbindelsen ner till de döda. Sedan jagas de bägge hjältarna genom underjorden, likt urkristna i katakomberna.

I en avslutande not sägs att Hallberg och Josephson har format dialogerna utifrån samtal under mångårig vänskap. Det måste betyda att karaktärerna, Mr Test och Herr Josephson, bägge kan läsas som skapelser av Josephson och Hallberg i förening. Lika tydligt är det att Mr Test har mest i sig av Hallbergs nervösa snille. Denne Test har förstås framstigit ur Paul Valérys reflekterande alter ego Monsieur Teste, men kanske också ur Italo Calvinos signor Palomar och andra kända litterära vardagsfilosofer. Och Herr Josephson ger för sin del trots allt mestadels luft åt skådespelaren Erland Josephsons erfarenheter.

I Hallbergs författarskap placerar sig denna bok ibland rätt nära ”Europeiskt skräp”, den fina åminnelse av författarens far som utkom förra året. Den elegiska tonen var där renare, kanske därför att textens samtalspartner var föremål för en intimare sorg. Undantagsvis förliser nu Mr Test i sin egen utsökt sensibla ordförbrukning. Men bägge gestalterna kan som sagt läsas som skapelser av bägge författarna.

Det hela är oftast synnerligen underhållande. Herr Josephson öser ur sin erfarenhet fram en mängd roande och gripande exempel på hur teaterns avgränsade värld utgör en nödvändig förutsättning för mer eller mindre lyckade entréer och sortier. I detta är ju teatern en modell av livet.

Men lika sant är att boken handlar om hur hastigt skuggorna tätnar, hur snabbt våra röster tonar bort. En tomhet råder i våra rum. Begrundan av den tomheten är en mer fundamental aktivitet än allt okontroversiellt engagemang för friheten, rättvisan, solidariteten och leken. Men tomheten skall inte ställas mot dessa värden. Tvärtom är det inför tillvarons hastigt realiserade tomhet och intighet som våra livs ändlighet blir erfarbar, och det är ändligheten som är grunden för alla demokratiska värden och konstruktiva sociala strävanden.

Gång efter annan betonar dialogen konstens dubbla uppdrag: att både bekämpa tomheten och väcka dess närvaro inom oss. Ett sätt att bekämpa tomheten är repetition, av former, av gester, av repliker. Men alla konstnärer vet att tomheten inte kan helt bortbesvärjas: den kräver ständigt sin rätt till baksidan av våra uppenbarelser, bilder, metaforer och masker. Deras mening är inte bara att ge hänförelse, utan också att inom oss öppna tomheten så att vi blir värdiga vår död.