I Nya testamentet talas det om hur Herodes dotter Salome dansar inför fadern och dennes gäster så vackert att hon får önska sig vad hon vill. Salome går då till modern som ber henne begära Johannes döparens huvud.
I Mara Lees senaste roman ”Salome” anar man slutligen denna bibliska berättelse lite löst i bakgrunden. Det finns en Johannes, han kallas ”det oprivilegierade barnet” eftersom modern övergivit honom och fadern tagit sitt liv. Salome i denna moderna historia, som utspelar sig på 1980-talet, skulle kunna vara tonårsflickan och jag-berättaren Elsa Mo som ägnar sig åt dans. Elsa bor med mamman och fosterpappan Magnus, och en dag flyttar Johannes in och ska bli hennes fosterbror.
För tolkningens skull behöver man inte fästa sig vid berättelsen i Bibeln, bara konstatera att den finns, kanske som någon sorts ursprunglig associativ språngbräda för författaren.
Det här är en roman om tonårstidens helvete, den är dessutom på ett välgörande sätt helt renons på de försök att trösta oss, eller nyansera eländet, som de flesta författare till slut hemfaller åt. Det är följaktligen inte en skildring av tonåringens mentala berg-och-dalbana, ibland lycka, ibland sorg; vår romanhjältinna upplever nog inte ett enda lyckligt ögonblick i romanen. Och ändå känns inte allting nattsvart.Det beror på de vassa hullingar som finns i berättelsen, den 14-åriga Elsa är den argaste huvudperson som finns att skåda i svensk litteratur; hennes vrede är helt lysande, och mot slutet av boken får den rentav bibliska mått, som jag inledningsvis antydde.
Det är en fullkomligt oförutsägbar historia som man som läsare omöjligt kan värja sig emot på grund av den starka närvarokänslan. Dans har jag aldrig sett skildrad på det sättet, annars brukar det handla om hur dansarna plågar sig till perfektion; dansen i den här boken är förvirring, ångest, tortyr, självuppgivelse, sorg, det finns ingen slutlig förlösning, inget lyckligt slut.
Det slår mig att kärleken skildras på samma sätt. Hockeyspelaren Micke i boken visar sitt intresse för Elsa genom att misshandla henne, eller rättare sagt: de misshandlar varandra så gott de kan och detta är deras skeva, förvridna sätt att visa kärlek eller om det är attraktion. Föräldrar sviker, väninnor sviker; omvärlden består i det närmaste av ett enda stort svek och Elsa hatar allt och alla och får egentligen bara lindring genom försåtliga handlingar, elakheter, i förlängningen genom att döda, såra, förstöra.
Döden finns hela tiden närvarande i boken genom väninnan Veronica, som tycks vara döende, utan att man någonsin får veta något om sjukdomen. Att den förhatlige och mystiske fosterbrodern Johannes lierar sig med Veronica väcker Elsas vrede och hämndlystnad.
Det mest intressanta med boken är förmodligen att man som läsare aldrig kan känna sig säker på någon av gestalternas karaktär. I den traditionella tonårsskildringen är mamman god och styvpappan ond, här får vi uppleva motsatsen. I den gängse tonårsberättelsen erbjuder kamratkretsen skydd och stöd, i den här romanen utgör den ett gungfly, ingen kan någonsin vara säker på någon, men ingenting är heller som det i förstone ser ut att vara: världen är inte endimensionellt ond, det är bara det att den är ångestväckande och gåtfull och mystisk.
Språket förhöjer bokens värde, nyanserat, poetiskt, originellt. Den här boken vandrade sakta men säkert in i mitt medvetande; måste tillstå att jag var lite skeptisk från början, som man mot bättre vetande kan bli inför det egenartade och särpräglade.
