Wikileaks var en ”jättelik stormarknad för hemliga dokument”, menar Daniel Domscheit-Berg i sin lika illa skrivna som hett omdebatterade bok, ”Wikileaks. Historien bakom sajten som förändrade en hel värld”. Det är en av få pregnanta formuleringar i ett boksläpp som knappast präglats av den öppenhet som Wikileaks menar sig stå för. En mer sluten organisation får man faktiskt leta efter, och Domscheit-Berg verkar vara en nästan lika god kålsupare som den egendomlige herr Assange, även om han iscensätter sig som good cop i detta mediala ödesdrama.

Men stormarknadsmetaforen är bra. Den uppmärksammar till exempel huruvida Wikileaks egentligen betraktat sig själv som reell innehållsleverantör eller simpel förmedlingsinstans av data. Under de senaste åren har ju Wikileaks dels bearbetat information tillsammans med andra medieaktörer som Spiegel, Guardian och New York Times – och ibland rentav själva redigerat den, som i ”Collateral Murder”-videon – dels sett sig som en enkel leverantör av rådata. Wikileaks är såtillvida ett symptom på en tilltagande förskjutning av de binära polerna ”information” och ”kunskap”, där termen ”data” blivit allt viktigare. 250 000 amerikanska diplomatdepescher läser man inte i en handvändning. Man tar hjälp av datorer – men kan man få dem att producera ”kunskap”?

Sådana hypotetiska tankefigurer hittar man nu inte i Domscheit-Bergs WikiLeaks; det är snarare en ganska träaktig och omständligt berättad historia som förlorar sig i detaljer och undviker, eller snarare inte förmår att lyfta blicken. Framställningen är djupt förankrad i 80-talets hackerkultur, till lika delar präglad av bisarra och skrattretande konspirationsteorier som befängda, kryptografiska hemlighetsmakerier. Hacket är visserligen inte Wikileaks grundfigur. Det har aldrig handlat om intrång utifrån, utan tvärtom. På webb 2.0-manér har Wikileaks etablerat en anonym plattform där personer på insidan kunde läcka data.

Vad Wikileaks uppenbarat är därför skuggsidan av det digitala informationssamhället. När all information ögonblickligen kan kopieras och distribueras uppstår förstås revor i den ibland lika ömtåliga som illa skyddade samhällsväven. Liksom The Pirate Bay (som Domscheit-Berg dedicerat sin bok till) har Wikileaks blottat en sårbarhet – eller möjlighet, beroende på perspektiv – och lyft fram potentialen för det som de facto är genomförbart i den digitala domänen. I en situation där kod är lag har dessa sajter handlat om ett slags datanördarnas sammansvärjning och hämnd på världen; på många sätt fullständigt patetiskt, och samtidigt helt central för att förstå vår egen samtid. I dag är det kodknackarna snarare än konstnärerna som tänjer gränserna för det möjliga.

Kanske är det därför två övergripande lärdomar man bör dra av Wikileaks, eller åtminstone fundera över.

Å ena sidan handlar det om att uppmärksamma det slags ”hackeretik” som sedan länge är sysselsatt med att lyfta fram vidden av potentiella användningar av existerande teknik, något som både företag och de offentliga haft svårt att ta till sig.

Å andra sidan har Wikileaks satt fingret på, och indirekt påverkat, utvecklingen mot allt större digital transparens och öppna datakällor. Enligt det så kallade ”Public Sector Information”-direktivet ska exempelvis tillgängligheten till myndigheters data och handlingar öka, och kanhända bli en hävstång för ekonomisk tillväxt. Med öppen data kan ju vem som helst med lite programmeringskunskaper utveckla nya webbtjänster. Möjligen kommer Wikileaks såtillvida att på sikt betraktas som grundläggande för en framtida offentlighetsprincip 3.0.