Det är en dyster, ibland deprimerad Imre Kertész som för pennan, eller fumlar med den nyinköpta laptoppen, i dagboken som löper från den 18 mars 2001 till den 18 oktober 2003. Skrivandet med den nya romanen går trögt eller inte alls, hans kära Magdi behandlas för cancer, han själv lider mer och mer av Parkinsons sjukdom och hemlandet Ungern uppskattar honom inte och där som i övriga Europa tilltar antisemitismen. Han befinner sig i ett Budapest där han inte känner någon hemhörighet.
Ändå vill han inte att dessa anteckningar ska bli en klagovisa. Han tycker inte att han har någon anledning att vara missnöjd och den 24 maj 2001 avslutar han dagen med orden: ”Jag är inte lycklig. Jo, jag är lycklig.”
Några veckor senare tillägger den 72-årige författaren: ”Ålderdomen, förutsatt att den inte är förknippad med svåra materiella bekymmer, befriar från all komplikation, höjer en över varje relation, varje betryck; ålderdomen är i viss mening frihet också.”
Dagboken skrivs alltså under dryga två år då avgörande förändringar kommer att ske i Imre Kertész liv. Han skaffar lägenhet i och flyttar successivt till Berlin. I början av 2002 blir han och hustrun pendlare mellan Berlin och Budapest. Denne författare, så märkt av Auschwitz (vilket också blir tydligt i dagboken) känner sig välkommen och respekterad i den stad som en gång var hans värsta fienders trampmarker. Men så konstigt är det ändå inte, Kertész talar tyska och tyskarna har på ett helt annat sätt än ungrarna bearbetat sitt förflutna. Här får han den uppskattning han saknar i landet där han föddes: ”Folk säger att i Berlin är jag friare och gladare till sinnes”, skriver han.
I början av 2000-talet hade den då tämligen okände Imre Kertész allt oftare nämnts i spekulationerna kring Nobelpriset i litteratur. Redan 2001 känner han av det och dagen för tillkännagivandet är han en belägrad man. Det stör honom: ”Halva förmiddagen har man plågat mig med att jag skulle få Nobelpriset.” Det går alltid till andra, konstaterar han och fortsätter: ”Medan hetsen pågick lade jag märke till att jag upplevde hela denna historia som en sorts ofredande och kände bestämt en äkta lättnad när jag fick reda på att jag undkommit denna lyckokatastrof.”
Lättnaden varade bara ett år. 2002 var det hans namn som lästes upp av Horace Engdahl, ett beslut som enligt pristagaren ”vittnar om stort mod”. I dagboken formulerar han vad som kan läsas som en egen prismotivering: ”Priset gavs till en bildad författare med oklanderlig förmåga, som står utanför skolor och kotterier, som har varken fosterland eller beskydd, som inte åtnjuter något som helst ’officiellt’ stöd och inte har någon lobby bakom sig, som inte talar engelska och ser mycket mörkt på världen.”
Att så här tio år senare läsa hur tankarna gick i realtid är, helt enkelt, häftigt. Texten har på en och samma gång ett historiskt och mänskligt värde. För den läsare som är intresserad av böckers tillkomst är det dessutom ett nöje att parallellt läsa romanen ”Likvidation” – den text som Kertész så våndades över.
”Från Budapest till Berlin” skiljer sig på många sätt från hans betydligt mer intellektuellt utmanade ”Galärdagbok” genom att vara både direktare och mer personlig. Där den senare är ett litterärt projekt är ”Från Budapest till Berlin” en klassisk dagbok, skriven för stundens tankar och äkta just genom sina upprepningar, klaganden och blandning av trivialiteter, intellektuella diskussioner och livsavgörande frågor. Det är där man kommer människan Kertész närmast i såväl hans enkla vardaglighet som erfarenhetsbaserade vishet.
