Har under de senaste hundra åren någon svensk bok väckt så stor sensation som Vägmärken, den intellektuella och andliga dagbok som Dag Hammarskjöld förde och som utgavs ett par år efter hans tragiska död?
I USA blev den engelska översättningen en bestseller, såld i över en halv miljon exemplar. Dag Hammarskjöld var en av sin tids hjältar, efter de insatser han som medlare hade gjort för att gång på gång bidra till att det blev en avspänning mellan stormakterna under det kalla krigets år. Efter sin död blev han legend, kringvärvd av ett gåtfullt lockande skimmer. Om flygplanet han färdades i blev nedskjutet eller hade blivit utsatt för sabotage vet väl i dag ännu ingen riktigt säkert, inte heller vilka som i så fall låg bakom dådet. Det är den ena sidan av gåtan. Den andra sidan är den vi ställs inför som läsare av
”Vägmärken”.

Manuskriptet till ”Vägmärken” fann man i Dag Hammarskjölds bostad i New York efter hans död. Det består av aforismer och självbiografiska notiser, dessutom en hel del lyrik, framför allt haikudikter. Det utgavs första gången 1963 och visade att den i privata hänseenden förtegne generalsekreteraren för FN inte bara hade en litterär ådra, något som man redan visste genom hans verksamhet som ledamot i Svenska Akademien, utan att han dessutom var så till den grad religiöst hängiven att detta kunde väcka anstöt inte bara i sekulariserade utan även i vida kretsar inom den svenska kristenheten, detta därför att Hammarskjöld i sin gudsupplevelse stöder sig på medeltida mystiker och över huvud taget på en teologi som är äldre och i många avseenden mer uppfordrande än den nuförtiden gängse.
I sin recension i DN av ”Vägmärken” skrev Olof Lagercrantz att Hammarskjöld såg det som ”varje människas plikt att vara Jesus” och han distanserade sig från generalsekretarens försök att klä sig i ”Jesus mantel”,
även om han inte uppfattade denna ambition som blasfemisk, dock överspänd. Mindre snar att döma och att hänge sig åt efemär psykologisering var Carl Fehrman i SvD, som satte in Hammarskjölds starka kallelsemedvetande och hans strävan att handla i Kristi efterföljelse både i ett litterärt och ett idéhistoriskt sammanhang. Fehrman läste ”Vägmärken” på dess egna villkor. I sin artikel hänvisar han till viktiga källor som Ibsens ”Brand” och Tomas a Kempis ”De imitatione Christi”.

Carl Fehrmans recension från 1963 skiljer sig från de övriga som ”Vägmärken” bestods första gången den utgavs i Sverige. Fler än Fehrman var positiva, men ingen framhävde lika tydligt som han de rent litterära förtjänsterna i boken. Han tänkte sig rentav att några av tänkespråken och sentenserna ”tvivelsutan” skulle bli bevingade ord. Så har det inte blivit, ännu, men i dag utkommer en nyutgåva av ”Vägmärken”. Det återstår att se vad en ny generation av läsare kommer att utvinna av detta.
Dag Hammarskjölds radikala
efterföljelsetanke har kommenterats och analyserats i flera sammanhang. Lärda böcker har skrivits om den. Mest välrenommerad av dessa är Gustaf Auléns monografi över ”Vägmärken”, först publicerad på engelska 1970, senare översatt till svenska. Även Mats Svegfors skriver inträngande om detta komplicerade tema i sin nyutkomna bok om Dag Hammarskjöld (recenserad i SvD 13/6).

Mycket har skrivits om Dag Hammarskjöld. Mycket har alltså även skrivits om ”Vägmärken”, dock främst från teologisk synpunkt, i någon mån även från psykologisk och idéhistorisk. Men ingen har förrän nu kommit på idén att fokusera på lyrikern Hammarskjöld. En sådan fokusering erbjuds oss i Kaj Falkmans bok En orörd sträng. Dag Hammarskjölds liv i haiku och fotografier.
Som framgår av titeln är det här inte bara lyrikern som uppmärksammas utan även fotografen. Hammarskjöld var en hängiven amatörfotograf, som tycks ha använt kameran som ett slags redskap för meditation och eftertanke. Om Hammarskjöld som fotograf skriver Falkman
kortfattat och räknar med att de svartvita foton, sammanlagt ett fyrtiotal, som har infogats i boken ska kunna tala för sig själva och vart och ett säga mer än tusen ord. I övrigt ägnar författaren all sin kraft åt att presentera haikudiktaren Dag Hammarskjöld.
Kaj Falkman är diplomat och har tidigare skrivit mycket om Hammarskjöld och har redigerat en bok med hans tal. Men Falkman är också expert på den anrika japanska diktformen haiku. Det är den mest koncisa av alla etablerade litterära genrer, en lyrisk form som i västerländsk tappning ska innehålla 17 stavelser fördelade på tre rader enligt mönstret 5-7-5 och som inom detta format ska kunna uttrycka så mycket som möjligt, i bästa fall mer än ett fotografi, alltså mer än tusen ord.

Inte många svenska lyriker prövade på haikuformen så tidigt som på 50-talet. Märkligt nog var Dag Hammarskjöld en av dessa pionjärer, jämte Per Erik Wahlund, Tomas Tranströmer och Bo Setterlind. I ”Vägmärken” ingår 110 haikudikter. De är grupperade under fyra rubriker:
”Från Uppsala”, ”Somrar”, ”Fjärran” och ”Hudson Valley”. Alla är skrivna hösten 1959. Tillsammans formar de, menar Kaj Falkman, ”en självbiografi i miniatyr av tidigare okänt slag i svensk litteratur”.
Falkman tar fasta på att Hammarskjöld försöker sammanfatta sin levnad i de fyra haikusviter han skrev. Detta ligger i linje med Hammarskjölds eget projekt. I sin allra första haiku skriver han:
Sjutton stavelser
öppnade dörren
för minnet och dess mening.

Av de 110 haikudikterna väljer Falkman ut ett 30-tal och kommenterar dem. Haikukännare som han är noterar han när Hammarskjöld avviker från det traditionella mönstret och motiviskt inte håller sig till de gängse kraven på en äkta haiku. Oortodoxa haikudikter kallar han för ”haikuvers”, och han noterar att många av treradingarna i hans urval hör till denna kategori.

Det händer att han har milt kritiska synpunkter på en eller annan av Hammarskjölds dikter, vilket är betryggande, då man märker att han inte är ute i hagiografiska ärenden. Det är inget
idolporträtt som Falkman vill ge konturerna till i sina kommentarer. De har mestadels en alldeles osentimental friskhet och präglas av en chosefri tankeskärpa, formulerad med enkla men stora och betydelsebärande ord, helt i linje med Hammarskjölds egna litterära strävanden.
De sparsmakade kommentarerna är utmärkta. Utöver estetiska synpunkter innehåller de lakoniskt formulerade biografiska upplysningar som är relevanta för förståelsen av vilka impulser som ligger bakom de glimtar av sitt liv och sin tankevärld som Hammarskjöld förmedlar i sina dikter. Det är en oupphörligt fascinerande läsning.

Man får en aning om Dag Hammarskjölds extraordinära sensibilitet och intelligens, snabbheten i hans tanke och vidden av hans lärdom, samtidigt som man stegvis fattar vilken ytterst ovanlig människa han var, som klok och effektiv handlingsmänniska i högsta grad involverad i sin samtid och dess öden, som munklik sökare och Kristi efterföljare samtidigt så omutligt främmande för småborgerliga värderingar att man
kan uppfatta honom som en arkaisk varelse från en helt annan tid än sin egen. Denna paradox lyckades han omsätta i en själsstyrka som gjorde honom både beslutsam och lyhörd, dessutom beredd att med öppna ögon offra sig själv i sin strävan att göra det lite bättre för mänskligheten. Varifrån fick han detta mod, denna kraft att stå emot, att aldrig vika?

Naturligtvis är det en gåta. Den mest radikala förklaringen står att hämta i hans bergfasta kristna övertygelse och i hans överläggningar med Gud, men i haikudikterna, som vanligtvis är mindre komplicerade och abstrakta än tänkespråken, aforismerna och miniessäerna på prosa, avslöjar Dag Hammarskjöld även en del intima ting som kastar ett visst sidosken på hans utveckling och personlighet.
Jag tänker närmast på hur ömt han skildrar sin mor så fort hon framskymtar, som i denna dikt, en barndomsbild från slottet i Uppsala, där familjen bodde under faderns tid som landshövding:

Slättnatt. En öde sal.
Kvinnan i fönsternischen
väntar solen.

Bilderna av
modern präglas av ömhet och oändligt vemod. Det var genom henne han fick sin varma religiositet och sin ofta omtalade blidhet. Däremot flimrar fadern förbi i en rad obehagliga scener, till exempel här:

Örfilen lärde pojken
att faderns namn
var dem förhatligt.

Det är i och för sig inga alldeles genomskinliga rader, och jag tror att de kan begrundas mer än vad Kaj Falkman gör i sin lakoniska kommentar. Hur som helst tyder de på en distans till fadern och låter oss ana att det inte var lätt att gå i hans fotspår, vilket ju Dag Hammarskjöld ändå i hög grad gjorde genom sin karriär som plikttrogen ämbetsman - och som faderns efterträdare i Svenska Akademien.
Fler exempel på denna varma inlevelse i moderns väsen och en identifikation med hennes fromhet kan man skönja bland dikterna, i lika mån som man tydligt ser en misstro mot fadern och hans auktoritet. Belägg för det senare finner Kaj Falkman i följande dikt:

Mer än åren skilde dem
denna kvällstur
i den öde allén.

I kraft av sin fromhet och genom den
förser modern sin yngste son med en auktoritetstro av högre karat än ämbetsmannapliktens och den som härrör från faderns strikta principer. Är det så man ska förstå de bilder Dag Hammarskjöld ger av sina föräldrar och sin barndom? Man frestas att tolka dem så. Här finns en inbjudan till denna enkelhet.

Moderskärleken och misstron mot fadern förklarar kanske inte så mycket av Dag Hammarskjölds komplicerade men märkvärdigt hållfasta karaktär, hans orubblighet och tveklöshet, men dessa lyriska minnesskärvor avger reflexer som blixtlikt belyser hans utveckling och får läsaren att fundera på varför han blev den han blev.
Trots de kriser han hade att hantera, både sådana av privat och själsligt slag och sådana som gällde maktbalansen mellan USA och Sovjetunionen, ägnade Dag Hammarskjöld energi åt sin dagbok och bemödade sig om den estetiska utformningen av sina texter. Kaj Falkmans utmärkta bok visar oss med vilken omsorg han skrev sina texter och att just haikun kanske bättre än någon annan form svarade
mot hans livskänsla, detta med sina snabba kast mellan intensivt upplevt nu och plötsligt överväldigande evighetskänning.