I år ska man heta Lindgren och vara litterär nestor om man ska få sitt verk tolkat som serie för barn. Både Astrid Lindgrens Pippi-böcker, av vilka den första firar 65 år i år, och Barbro Lindgrens ”Loranga, Masarin och Dartanjang” (1969) har den senaste tiden givits ut som serier.

I fallet Pippi rör det sig om återutgivning av illustratören Ingrid Vang Nymans Pippi-serier från slutet av 1950-talet, vilka Astrid Lindgren själv skrev manus till. De utges restaurerade men med originaltextningen i tre böcker, varav den sista kommer i januari.

Barbro Lindgrens crazyfamilj har tolkats av konstnären och serietecknaren Sara Olausson, tillika författarens systerdotter. Albumet täcker den första tredjedelen av romanen och vi bör få se ytterligare två eller fler om ”Loranga, Loranga” (1970) ska gå samma väg.

Ingrid Vang Nyman tecknade Pippi Långstrump redan i första boken 1945. När Pippi sedan skulle bli serie fick gestalterna mer kompakta kroppar. Det var nödvändigt för att de skulle få plats i så små rutor, menade illustratören. I en tid då seriemediets möjligheter ännu var i sin linda skapade Vang Nyman bilder med okonventionella perspektiv. I en ruta leder till exempel en pratbubbla ut åt vänster utanför bilden; talaren Pippi är inte med, endast hennes ord.

Serieversionen av Loranga-boken ligger nära originalet och förvånansvärt mycket detaljer och repliker finns med i oförändrad form. Det generösa utrymme som berättelsen får gör att Lindgrens humor, språklekar och absurda drag bevaras väl. Vi bjuds in i en värld där det bor tigrar i ladan, gäddor i det vattenfyllda garaget och en giraff på soptippen som gärna äter sängbottnar.

Loranga är en okonventionell fadersgestalt som prioriterar lek och spontanitet framför arbete, och inte bara hans gestalt utan hela berättelsen utgör ett ifrågasättande av strukturer och normer. När detta verk ska bildsättas befarar man att mångtydigheter och skevheter ska gå förlorade och en entydig tolkning slås fast, vilket till viss del besannas.

Farfadern Dartanjangs morfar som bor i en tall i skogen låses fast i fågelskepnad och Loranga lutar mer åt det osympatiska och själviska. Det är förstås svårt att i bild bevara det mångtydiga, men lite synd är det. Där romanen är öppen mot olika tolkningar är serien mer sluten.

Både Pippi- och Loranga-serierna är härligt färgstinna och produkter av sina respektive tider. Vang Nyman visste att utnyttja den moderna tryckteknikens möjligheter och arbetade med hela färgfält där färgerna är separerade. I hennes bilder dominerar ett begränsat antal klara färger: rött, gult, grönt, brunt, svart och orange.

Sara Olausson är verksam i en annan tid och blandar teknikerna krita, laveringar, täckande färg, tuschlinjering och blyerts för att låta dem framhäva stämningar och känslor. Så tecknas exempelvis gamle, svage, (inbillnings)sjuke farfar Dartanjang med sköra blyertsstreck i konturerna, men huvudsakligen arbetar Olausson med starka färger och bilder baserade på den förstärkande relationen mellan komplementfärgerna grönt och rött.

Det är ingen lätt uppgift att i det bildbaserade seriemediet göra rättvisa åt komplexa litterära verk där crazyhumor och språklekar är framträdande. Med få reservationer lyckas både Vang Nyman och Olausson galant.