Jag tänker på Stockholm, som jag älskat med vördnadsfull och obesvarad kärlek fast jag bara sett skalet som är var mans egendom, och så litet av allt det sköna och lärorika och hemlighetsfullt syndiga det gömmer.

Den stad som huvudpersonen Elisabeth ägnar en sista tanke i Elin Wägners klassiska Stockholmsskildring ”Norrtullsligan” (1908) är en paradoxal plats. En stad där hon som kvinna och yrkesarbetande pionjär vunnit ett visst mått av rörelsefrihet, otänkbart bara några decennier dessförinnan, men som ändå mest framstår som ett ogenomträngligt skal. En stad där hon och hennes kontoristgäng får arbete och egen lön, men där de inte omfattas av allmänna medborgerliga rättigheter. Rösträtten är ännu elva år bort. Könsmaktsordningen gör sig smärtsamt påmind när hon på väg hem antastas av sex män varav den sjätte är hennes chef, häradshövdingen själv.

Här får stadsrummet förkroppsliga detta sociala och politiska gränsområde. Elisabeth är ett både betraktat och betraktande subjekt, i en kulturell brytningstid och i en stad som just varit föremål för snabb omvandling.

Omfattningen av det senare kan vara svår att riktigt greppa i dag. På några få decennier kring sekelskiftet gick Stockholm från att vara en stor småstad till att bli en liten storstad. Mellan åren 1880 och 1910 dubblerades huvudstadens invånarantal. Vid sekelskiftet 1900 bodde drygt 300000 personer i innerstaden, vilket är cirka 20000 fler än vad som bor där i dag.

Det var också en stad som upplevde en genomgripande arkitektonisk förändring, i de kontinentala storstädernas efterföljd. Stockholm fick ett i flera avseenden modernt offentligt rum. Innanför tullarna konfronterades överklass och arbetarmassor, hästdroskor och spårvagnar, industrier och nöjespalats.

Att denna lavinartade urbanisering och industrialisering också satte substantiella avtryck på stadsbon och det urbana livet är en gemensam övertygelse i två böcker som nu kommer ut på Stockholmia förlag. Båda sätter fokus på den moderna erfarenhet som detta nya stadsrum framkallade – och som stadsbornas rörelse i staden accentuerade och medskapade. Båda kastar också ljus över könsrollernas dynamiska processer i det nya stadslandskapet.

I sin välskrivna avhandling om samtida Stockholmsskildringar, ”En vildmark av sten. Stockholm i litteraturen 1897–1916”, visar Alexandra Borg hur den nya huvudstaden inte bara tog plats i litteraturen som litterär miljö och tema. Det nya stadsrummet gav även upphov till ett nytt sätt att skriva om staden, en ny svensk storstadsestetik. Med ett brett grepp över ett stort material – dessvärre i en något otymplig disposition – utforskar Borg Stockholm som ”ordstad”, framskriven i dialog mellan den reellt upplevda och begreppsliggjorda stadserfarenheten.

Fler än en författare sneglar åt de internationella storstädernas litterära geografier. De Stockholmsbor som talar hos de svenska sekelskiftesförfattarna upplever typiskt moderna tröskelerfarenheter, framför allt mötet med massan och den ömsom deliriska, ömsom chockerande upplevelse som det tycks innebära.

Det är en gatans litteratur i flera bemärkelser. Gatan är stadens tröskel par excellence. När Elisabeth i ”Norrtullsligan” blickar in genom ett fönster markerar det gatan som gräns mellan det offentliga och det privata. Arbetarförfattaren Martin Koch kallar staden för ”stenhav” och ”skorstensskog” och förmedlar ett intryck av att självaste naturen urbaniserats. Men gatan läggs även på en formmässig nivå i skildringarna: vaktmästarsonen Johans klassresa i Henning Bergers prosaskiss ”Gatan” sammanfaller med avståndet mellan de fattiga kvarteren i söder och paradvåningen i den norra änden av en Stockholmsgata. Maria Sandels novell ”Min gata” blir i Borgs läsning ett filmiskt montage av fragmentariska livsöden i ett kvarter av Fleminggatan.

Få fenomen har gjorts så synonyma med denna ”gatumodernism” som flanören – den manlige dagdrivaren, med Baudelaire som modell; en betraktare och nedtecknare av stadsgatans villande mångfald. Borg ansluter sig till den omfångsrika forskning som velat nyansera denna bild. Hon skärskådar den manlige flanörens blick i ett antal texter, men noterar också hur en mer mångfacetterad ”stadsskildrare” växer fram – en roll som även rymmer emigranten, arbetaren, den hemlöse och kvinnan i sekelskifteslitteraturen.

Till avhandlingens mest intressanta delar hör närläsningen av proletärförfattaren Maria Sandels Stockholmsskildringar, bland annat i kollektivromanen ”Virveln” (1913) som utspelar sig omkring Storstrejken 1909. Här framträder nyanserat vad som står på spel i stadsvandrarrollen. Fabriksarbeterskorna i ”Virveln” uppvisar ”flanöristiska tendenser”, skriver Borg; i sina vandringar genom staden etablerar de ett seende som tidigare varit förknippat med litteraturens manliga hjältar. Samtidigt är de ”ytterst medvetna om sin position /…/ att de är vandrande objekt, föremål för blickar och beundran”.

Just staden som skådeplats i denna dubbla bemärkelse, för synlighet och seende, är en bärande tes i medievetaren Anders Ekströms ”Viljan att synas, viljan att se. Medieumgänge och publik kultur kring 1900”. I två separata men tematiskt sammanlänkade långessäer beskriver Ekström hur den moderna staden gav upphov till nya umgängesformer och sociala sfärer för interaktion. Ett rikt medieutbud, nya fortskaffningsmedel och ”publika arenor” som Stockholmsutställningarna, innebar nya villkor för hur stadsmänniskan intog och betraktade staden. Ekströms poäng är att de också på olika sätt framhävde invånarnas egen synlighet i stadsrummet.

I den inledande essän ”Damen med velocipeden” beskrivs hur sekelskiftets hetaste fordon, cykeln, blev ett nytt sätt för kvinnor att röra sig och uppträda i stadsrummet, vilket bidrog till en mer individualiserad kvinnoroll. Till och med Émile Zola talade om ”qvinnoemancipation per velociped”. Samtidigt möttes denna nyvunna självständighet med en objektifiering inför omgivningens och samhällets kritiska blickar.

Ekström närläser den stockholmsbaserade tidskriften Hjulsport, utgiven 1892–1901, med särskilt öga för mängden av ”diskussioner, kommentarer och anmärkningar om kvinnors sätt att uppträda och röra sig offentligt” som både kvinnliga och manliga skribenter deltog i. Diskussionen om var gränsen för det anständiga låg hos den kvinnliga cyklisten förankrades i alltifrån hållning och klädsel till klassmarkören i själva den fysiska ansträngningen. Ekström talar om en ”måttfull emancipation” för att beskriva den gyllene medelväg som föreskrevs här.

Men diskussionen fördes även i dagstidningarna. SvD publicerade den 5 september 1897 en visuell instruktion med titeln ”Hur vi bör sitta på våra velocipeder”. Talande nog är det en kvinnlig cyklist som får illustrera den eftersträvade normen.

Gemensamt för Borgs och Ekströms analyser är hur rörelsen genom stadsrummet blir något mer än bara fysisk förflyttning; den blir representativ för mentaliteter och processer. I Borgs analys ges stadsvandringen en mångfacetterad karaktär och ett brett genomslag. Ekström ser cykelturen som en ”utmaning mot en hel samhällsordning, mot familjestrukturen och de könsspecifika livsrollerna”.

Gemensamt har de också att de på ett övertygande sätt bjuder in sekelskiftets Stockholm i ett livaktigt internationellt forskningsfält. Stockholmia förlag ska ha beröm för sitt tillgängliggörande av Stockholmsforskning i så ambitiöst utformade och bildillustrerade utgåvor som i synnerhet Borgs avhandling är, men de bör också göra något åt sin läsarovänliga notapparat och den slarviga korrekturläsningen.