I en scen mot slutet av Siri Hust vedts nya roman Sorgesång skapar en liten flicka med hjälp av ett snörnystan ett intrikat nät, som förbinder alla föremål i huvudpersonens vardagsrum. ”På det här sättet hänger allt ihop”, förklarar hon. Naturligtvis är det också en bild av romanens sätt att knyta samman intrigens många disparata trådar till ett helt. En bild som skulle kännas närmast störande övertydlig om det inte vore för den känslighet och precision med vilken Siri Hustvedt hanterar både den och en mängd andra symboltyngda inslag i denna vemodigt storslagna berättelse om hemligheter, ensamhet, kärlek och saknad.

Romanens nav utgörs av Erik Davidsen, en medelålders frånskild New York-psykiatriker som precis som sin skapare har rötterna i Norge och Minnesota. Hans far har nyligen gått bort och bland faderns efterlämnade papper hittar Erik och hans syster Inga ett mystiskt och oroväckande brev från en okänd kvinna. Där finns också dagböcker och anteckningar som rymmer allt från umbäranden på familjegården under depressionsåren till traumatiska minnen från andra världskriget. Långsamt börjar Erik närma sig den far han aldrig riktigt lyckades nå fram till medan han levde.

Rotandet i det förflutna leder också till en nedstigning i den egna själen. Som psykiatriker är Erik naturligtvis van att analysera allt och alla, och när han nu riktar fokus inåt upptäcker han att de melankoliska ensamhetskänslor han lidit av sedan en tid har börjat förändra honom, att han gradvis förvandlats till ”en person som var långt underligare än jag någonsin kunnat föreställa mig”. På liknande sätt bär även ett flertal av romanens övriga gestalter på dolda skikt inom sig, på något främmande och dovt som vibrerar strax under ytan.

När romanen inleds har Erik just fått ett par nya hyresgäster, den unga jamaicanska kvinnan Miranda och hennes femåriga dotter. Erik blir hjälplöst förälskad, men Miranda har sina egna spöken att slåss mot. Ett av dem, hennes före detta pojkvän, väcker sidor hos Erik som både skrämmer och äcklar honom. Samtidigt får Eriks syster Inga, nybliven änka efter en omsusad författare, bryskt reda på hemligheter om sin älskade make som en illvillig journalist hotar att avslöja. Och Ingas dotter Sonia kämpar inte bara med saknaden efter sin döda pappa, utan också med traumatiska minnesbilder av hur människor hoppade från de brinnande tvillingtornen den elfte september.

Runt dem alla bygger Hustvedt ett galleri av skarpt tecknade och minnesvärda bipersoner (däribland Leo Hertzberg från den förra romanen, ”Vad jag älskade”) samt lager på lager av skeenden där historien bryter in i nuet och där varje människa är sammanbunden med alla andra. De levande såväl som de döda.

Siri Hustvedt vrider och vänder på temat om själen som det förborgades hemvist, filtrerar det genom Kierkegaard, genom neurologiska teorier och uppdiktade filmintriger. Hon är den sortens författare som gärna briljerar med sin breda bildning, men som ändå alltid lyckas vara tillgänglig, inbjudande. Delvis ligger det i det lätta, exakta och pregnanta språket – alldeles utsökt överfört till svenska av den alltid lika begåvade Rose-Marie Nielsen. Men också i det faktum att hon litar på sina läsare, tar för givet att skrivandet och läsandet är en öppen och pågående dialog mellan jämbördiga parter. Att läsa henne är att bli, kanske inte klokare, men definitivt berikad och stimulerad.

I ett avsnitt i romanen berättar Inga för Erik att hon arbetar på en bok om filosofer, en bok som hon vill fylla med berättelser som visar att man inte kan skilja på känsla och idéer. Just en sådan berättelse är ”Sorgesång”.

Och när Hustvedt på romanens allra sista sidor låter dess många tankar och bilder flöda genom Eriks huvud, som i en enda lång utandning, är det inte bara en sammanfattning av det mångskiktade stycke liv vi just fått ta del av, utan också en delirisk hyllning till berättandet som det magiska snöre som knyter ihop allt och skänker det mening.