Till de dynamiska decennierna i svensk litteratur hör 1960-talet. Mycket omprövas, inte minst litteraturens förhållande till sin omvärld. Konsten och litteraturen öppnas utåt, mot den politiska verkligheten; rapportböcker som Göran Palms från LM eller Sara Lidmans ”Gruva” är tecken i tiden, liksom dokumentärromanen – till exempel hos Per Olov Enquist och Per Olof Sundman – och pseudodokumentären, framför allt hos Per Gunnar Evander. De två till synes motsatta poetiska strömningarna nyenkelhet och konkretism, den ena utstuderat vardaglig och metaforfattig, den andra inriktad på knådning av själva språket bortom alla lexikaliska betydelser, hade ett gemensamt rotsystem i misstron mot gängse poetiska uttrycksmedel. Göran Palms dikt ”Havet” med sin jaha-reaktion och Bengt Emil Johnsons ”Hyllningarna” med sina stavelseramsor är tidiga exempel.
Opinionen mot vad Göran Sonnevi i en berömd dikt kallade ”USA:s vidriga krig” i Vietnam samlade massorna på en bred politisk vänsterkant, även om många också ”framlevde sina liv i lä för vänstervindarna”, som Lena Kåreland skriver i sin nya bok ”Inga gåbortsföremål. Lekfull litteratur och vidgad kulturdebatt i 1960- och 70-talens Sverige”.
Vad Kåreland framför allt tar upp i sin samvetsgranna framställning är den gradvis förändrade synen på konst och litteratur, barnlitteraturens successiva frammarsch och ökade status, samt tre då tongivande, men idag ganska glömda författare: Sandro Key-Åberg, Siv Widerberg och Lars Bäckström. Titeln till sin bok har hon hämtat i Key-Åbergs studiematerial ”Poetisk lek” från 1961. Drömmen om kulturen som allas egendom genomsyrar de stråk av utvecklingen som Kåreland skärskådar, vilket inte hindrar att somlig såväl poetisk som prosaisk lek nog kunde bli ganska sofistikerad och mest en angelägenhet för invigda. Särskilt de mer vidlyftigt språkexperimentella sidorna av tidens poesi hör till det exklusiva.
Detta är ett dilemma inte minst för Key-Åberg. Om en grundläggande fråga var den om ”hur konsten skulle kunna bli mer demokratisk och innehållsorienterad”, som Kåreland skriver, uppstod strax problem när det gällde konstnärliga experiment. I barnlitteraturen kunde lekfullhet i bästa fall kombineras med den verklighetsinriktning som också efterfrågades, även om de pedagogiska ambitionerna lätt tog överhanden. Lennart Hellsings ofta citerade aforism ”All pedagogisk konst är dålig konst – och all konst är pedagogisk” från 1963 kunde nog en och annan vuxen- såväl som barnboksförfattare ha behövt begrunda under denna period.
Kårelands bok är visserligen långtifrån heltäckande, men den är en nyttig kartläggning av de områden den berör; särskilt behandlingen av barn- och ungdomslitteraturen är värdefull. I den huvudsakligen refererande och ofta citatrika framställningen finns det en hel del att hämta – både för den som med ett otåligare temperament vill gräva djupare och för den som vill skriva en mer heltäckande historik över skedets litteratur.
