Bilden som frammanas av ordet drev är verkningsfull; ett ensamt och hetsat villebråd som förföljs av en obarmhärtigt jagande massa. I Anders Pihlblads bok ”Drevet går. Om mediernas hetsjakt” vittnar flera av de intervjuade, liksom författaren själv, om att det är precis så det känns. Bakgrunden till boken är förstås bilden på författaren, till vardags politisk reporter på TV4, och Ulrika Schenström, Reinfeldts dåvarande statssekreterare, som snabbt blev brännhett nyhetsstoff. Deras gemensamma middag, med vin och kindpuss, ledde i slutändan till Schenströms avgång och till att Pihlblad fick uppleva ett mediedrev i rollen som villebråd i stället för jägare.
Boken innehåller Pihlblads egen berättelse liksom ett antal intervjuer med andra svenskar som varit utsatta för mediedrev. Dessutom resonerar författaren, med hjälp av intervjuade medieforskare, kring drevet som företeelse och vad som får ”vanlig” journalistik att övergå i nyhetsbevakning som ibland passerar etiska gränser. Någonstans är frågan förstås besläktad med människans kollektiva beteende i stort, och varför man som en del av en grupp gör saker som man kanske hade undvikit att göra som ensam individ.
Vissa delar av boken är mer intressanta än andra. I kapitlet ”Kvinnor och drev”, som inleds med att återberätta hur den tyska förbundskanslern Angela Merkels bröst skapade världsrubriker 2008 efter en bild tagen ner i hennes urringning, diskuterar Pihlbald genusaspekten på drevsituationer med forskaren Åsa Kroon. Den senare menar att medier tillåter sig att tränga sig på kvinnor på ett annat sätt än män, både textuellt och visuellt, och att kvinnor märkligt nog ibland kan förväntas bete sig mer rättrådigt och moraliskt än män.
Även avsnittet som behandlar situationen på internet är angeläget, eftersom det skildrar en verklighet som ständigt ligger flera steg före en tandlös och föråldrad lagstiftning. Att smutskasta, kränka och förfölja går alldeles utmärkt så länge man gör det på nätet, vilket minst sagt är problematiskt, i förlängningen inte minst för yttrandefriheten i stort.
Under bokens gång framstår Anders Pihlblad som något av en omvänd syndare, som hoppas att han nästa gång i en drevsituation undviker att reflexmässigt springa i samma riktning som kollegerna. Att mycket plats upplåts åt de intervjuades känslomässiga reaktioner är kanske oundvikligt, men ibland blir det lite för mycket av samma sak uttryckt på olika sätt. Dessutom har texten en del upprepningar som borde ha åtgärdats på korrekturstadiet.
Diskussionen av mediedrevet som företeelse blir bokens behållning, liksom de frågor om ansvar som mediernas odiskutabla makt över enskilda personers situation för med sig. Pihlblads tonfall är neutralt hållet och han anstränger sig för att belysa olika sidor av det som diskuteras; en positiv effekt av hans av hans dubbla roll som både jägare och byte.
