Hur skapas en terrorist? Hur ser terroristens självförståelse ut? Det är sådana frågor som Ann-Marie Ljungbergs nya roman Mörker, stanna hos mig , hennes fjärde bok, väcker. Det är en dokumentärroman om attentatet mot Norrskensflamman 1940. Ann-Marie Ljungberg gör den journalist på Norrbottens-Kuriren – en tidning som krävde att Sverige skulle gå in på Finlands sida i kriget – som ingick i konspirationen till bokens huvudperson.

I övrigt bestod terroristcellen av bland andra stadsfiskalen i Luleå, en järnvägare som tidigare lämnat uppgifter om traktens kommunister till myndigheterna och några officerare. En borgerlig politiker i Stockholm finansierade attentatet.

Fem personer, däribland två barn, dödades. Men attentatsmännen ställdes aldrig till svars för morden. Det var tidningens tryckpressar som var deras primära mål. Men även om attentatsmännen inte visste om att det fanns människor så nära tryckeriet, är attentatet mot Norrskensflamman det värsta terrordådet i modern svensk historia. Desto märkligare att det skrivits så lite om det. Inte ens Åsa Linderborg tar upp dådet i ”Bilden av svensk historia”.

Ann-Marie Ljungberg väljer den subjektiva inlevelsen som metod för att närma sig attentatet och de sammansvurna. Hon ger sina personer fiktiva namn. Journalisten kallas Paul Wilhelmsson, stadsfiskalen för Gunnar Dahlström. I presentationen av boken på förlagets hemsida anges däremot journalistens riktiga namn. Kanske tänkte Ann-Marie Ljungberg till en början låta bli att ge attentatsmännen fiktionens skyddade identitet?

I vilket fall har hon skrivit en mycket bra roman. Vi får nära följa Wilhelmssons upplevelser, både under rättegången och under tiden före attentatet. Wilhelmsson sugs in i kretsen kring stadsfiskalen, fascinerad av dennes charm och djupt engagerad i den finländska saken. Konspiratörerna äcklas av krigsartiklarna i Norrskensflamman, där det ryska angreppet framställs som en befrielse av de finska arbetarna från det fascistiska styre som upprättades genom de vitas seger i inbördeskriget. De anser att tidningen är landsförrädisk, men transportförbudet har misslyckats. Planen att spränga den tar långsamt form.

Wilhelmsson känner att han är del av ett större sammanhang. Kommunismen måste stoppas, och han har fått ett uppdrag. Det kommer an på honom att vrida världen rätt.

Under planerandets gång tvivlar han dock alltmer på stadsfiskalen, som han ofta ser berusad, rentav redlös timmarna före attentatet. Kan han lita på stadsfiskalens uppsåt? Kanske stämmer ryktena att han har personliga skäl att göra upp med Norrskensflamman, som anklagar honom för att vara korrumperad?

Tankarna blir febrigare, alltmer förvirrade. Men Wilhelmsson tvivlar aldrig i grunden. Om hans feberfantasier inför dådet påminner om Raskolnikovs efter mordet på pantlånerskan (om än på Ljungbergs mer distinkta än febrigt överhettade prosa), påminner hans självbild om terroristerna i Dostojevskijs ”Onda andar”. Han har ett uppdrag, han är höjd över moralen, och han utvecklar en distanserad kyla, tydligast inför de fattiga barn han ser i kvarteren kring Norrskensflammans fastighet – ingen medkänsla, bara känslan att de stör hans bild av staden – och inför en kvinna, Edit, ur hans förflutna som oväntat dyker upp. Känslokylan och förnekelsen av de känslor som gör sig dunkelt påminda när han ser Edit understryker att Wilhelmsson förlorat fästet i sitt liv.

Ann-Marie Ljungberg gestaltar terrorismens mentala mekanismer och det inre sönderfallet hos sina gestalter med pregnans och närhet. Hennes skarpskurna prosa fokuserar obönhörligt på det väsentliga, på upplevelsen och det skeende som alstrar den upphöjda och kyligt distanserade idealismen. Att hon dessutom återerövrar en bortträngd del av historien gör inte hennes nya roman mindre angelägen.