Två kaffekoppar pryder omslaget till Inger Edelfeldts nya roman ”Samtal med djävulen”. Det vardagliga i att samtala över en kopp kaffe signalerar motsatsen till att boken skulle behandla någon dramatisk litterär helvetesvandring, och så är inte heller fallet. I en kort men tät roman har Edelfeldt gett sig i kast med existentiella frågor, sådana som nästan automatiskt får stor bokstav: Ondska, Synd, Kärlek, Skuld, Förlåtelse.
Inramningen är stillsam och på det yttre planet allt annat än dramatisk. Två män möts av en slump på en tågresa. Kusinerna Paul och Asger är snart 60 och har inte setts sedan de var 15. Deras gemensamma bakgrund finns i en frireligiös församling med det fiktiva namnet Vår Kyrka, som representerar den snäva, dömande och bokstavstrogna delen av kristendomen. Paul är fortfarande kvar under Vår Kyrkas trygga och begränsande vingar och beklagar den moderna tidens utveckling: ”Pastorn har ingen sann auktoritet, och församlingen är inga sanna Herrens tjänare. Det är en massa popmusik och slätstrukenhet.”
Asger är nykter alkoholist, och har nyligen blivit diakon i Svenska kyrkan. Han är homosexuell och präglad av en ungdom som innebar uppror, avståndstagande och medföljande kärlekslöshet. Trots olikheten antyds det tidigt att de delar något från barndomen som ingen av dem riktigt vill kännas vid.
Strax därefter träffas de, egentligen motvilligt från båda håll, i Asgers föräldrars gamla sommarstuga där de båda tillbringade en sommar tillsammans när de var 15. I något som närmast kan betecknas som ett kammarspel utvecklar sig ett drama där det förflutna tränger sig på och tvingar fram insikter och avslöjanden.
Skildringen handlar inte främst om att teckna realistiskt övertygande personporträtt av de två männen, utan snarare om ett möte mellan två livshållningar; två sätt att se på människan, två olika syner på tro, kärlek och ondska.
Paul blir i Edelfelts händer en på ytan hårt kontrollerad människa som sakta drivs mot avgrunden när allt det som så hårt hållits i schack hotar att komma upp till ytan. Hans livs- och människosyn tillhör en patriarkalisk gammelkristendom som, trots tal om att ödmjuka sig och krossas inför Herren, föraktar svaghet, kvinnlighet och minsta antydan till vandrande utanför de strängt uppdragna linjerna mellan svart och vitt. En fundamentalist, som med äckel minns sitt vackra pojkansikte, och i hemlighet gläds åt att med åldern se faderns stränga ansikte i sitt eget.
För honom är Gud och djävulen lika påtagliga existenser, men i samtalen med Asger, framför allt de som handlar om dottern Magda som tagit sitt liv, blir djävulen också ett svepskäl, en ursäkt för att slippa ta ansvar för sina handlingar.
Asger blir å sin sida den syn på människan som inte accepterar ondskans existens i egen kraft. Onda handlingar stammar ur det trasiga, oläkta och sargade. Men trots att han ser just det trasiga och oläkta i botten av Paul, liksom sin egen delaktighet i det, blir det ändå någonstans otillräckligt som full förklaring till vissa delar av Pauls handlande.
Boken visar också på vådan av alla sorters fundamentalism och vad den i förlängningen leder till. Den extrema religionens kroppsförakt framställs hos Edelfeldt som alltings upprinnelse, den punkt där betydelserna inverteras; det som kallas Guds kärlek blir ondskan som äter sig in, och det som kallas synd blir ett uttryck för kärlek. Inger Edelfeldt kanske inte kommer med några radikalt nya grepp på det som bokens baksida kallar för ”de stora frågorna”, men hon fortsätter en diskussion av dem; på ett väl berättat, insiktsfullt och tankeväckande vis.
