Överst till vänster madame de La Fayette, därunder Blaise Pascal. I mitten Jean Racine. Överst till höger François de La Rochefoucauld, därunder Molère.
Kulturella konjunkturer rör sig inte som motsvarande ekonomiska, trendmässigt från en lägre till en högre nivå. Vissa epoker – som den klassiska grekiska tidseran och den italienska renässansen – framstår för efterföljande generationer som särskilt rika på konstnärliga genier, och deras lyskraft bländar fortfarande.
Det franska 1600-talet är en sådan period, och det är med rätta som det ofta kallas le grand siècle, ”det stora seklet”. Racine, Molière, La Fontaine, madame de La Fayette, Descartes och många fler lade under denna period grunden till den prestige som Frankrike än idag åtnjuter på det kulturella området.
Efter sin översättning av delar av Saint-Simons memoarer (2005) återkommer nu Stig Strömholm, professor em i civilrätt och välbekant författare inom humaniora, med en stimulerande och lärd betraktelse över det stora seklet i boken ”Inte bara Versailles”. Strömholm är noga med att framhålla att hans studie inte är en lärobok samt att urval och presentation är en funktion av författarens kompetens och egna intressen. Boken är dock inte så ”anekdotisk och rapsodisk” som författaren modest anger i förordet.
Strömholm tecknar med säker hand snabba biografiska skisser, förklarar historiska förlopp, presenterar religiösa och litterära strömningar samt korrigerar förutfattade meningar om seklet. Det kan behövas – det dåtida samhället var, som författaren framhåller, mycket annorlunda än vårt moderna. Det var ett strängt hierarkiskt samhälle i vilket å ena sidan de fattiga likt ”skygga djur” reser sig upp från sitt arbete, enligt La Bruyère i sin kända ”Karaktärerna”, men å andra sidan Ludvig XIV lyfte på hatten även för en kammarjungfru. Livet vid hovet stelnade till en kodifierad och rituell balett, men även språk och litterär framställning underkastades inskränkande regler.
Konversation och brevskrivande utvecklades till konstformer med egna specifika normer. Strömholm lyfter förtjänstfullt fram 1600-talets annorlunda förståelse av ”det naturliga” samt religionens inflytande och grepp om medborgarna.
Författarens val av litterära personligheter går inte bortom de sedan länge kanoniserade och boken formar sig till ett försvar för det traditionella ”marmoridealet”, till och med biskopen Bossuet – vars tålamodsprövande ”Oraisons funèbres” knappast värvar nya studenter i franska – bereds plats i framställningen.
I några fall ger Henrik Schücks genomgång från 1920-talet av epoken rentav ett modernare intryck. En sådan tidstypisk, populär och för förståelsen av seklet viktig roman som ”L’Astrée”, författad av Honoré d’Urfé, får liten uppmärksamhet, och andra, mindre kända författare, vilka skulle kunna fördjupa perspektivet, som Théophile de Viau, Sorel, Cyrano de Bergerac, eller ett verk som ”L’École des filles”, nämns inte alls.
I sitt urval placerar Strömholm ibland sina accenter på oväntade ställen. Så får, till exempel, en närmare genomgång av Pascals idéer stå tillbaka för en diskussion om olika utgåvor av hans ”Tankar”. Racine, kanske den fixstjärna som lyser klarast på den klassicistiska himlen, får en fyllig om än något reserverad behandling, som tonar ned det faktum att hans dramer är emotionella minor vars sprängkraft bara hjälpligt desarmeras av den klassiska strukturen och ett upphöjt poetiskt språk. Hade Racine levt 200 år senare hade han konkurrerat med Wagner.
I stort är dock Strömholm en pålitlig ciceron som är som bäst när han tar sig tid att berätta mera utförligt. Detta gäller inte minst beskrivningen av jansenismen och dess betydelse för författare som Pascal och Racine, samt den initierade skildringen av livet vid hovet. Den oroliga och till inbördeskrig ledande situationen efter Ludvig XIII:s död, den så kallade Fronden, sammanfattas på ett begripligt sätt.
Strömholm misströstar ofta om hur ”en nutida läsare” ska kunna förstå och uppskatta dessa rika men i tiden så avlägsna franska skatter. Det är att hoppas att hans genomgång bidrar till att hålla intresset vid liv, ty han har skrivit en angelägen bok om en litteratur som i så många avseende är mer väsentlig än det mesta som produceras på den litterära marknaden idag. Hur ser den värld ut i vilken Racines ”Fedra” inte förmår att beröra oss, Molières komedier inte lockar till skratt, La Rochefoucaulds maximer inte har något att lära ut, La Fontaines fabler saknar visdom eller Pascals ”Tankar” inte får oss att tänka djupare?
