Kan kolonialismen beskrivas som ett totalitärt system, en ekonomisk och imperialistisk ordning styrd av en ideologi som i sin slutenhet och diktatoriska tillämpning är fullt jämförbar med kommunismens och nazismens vidriga praktik? Ungefär så kan den fråga formuleras som ger utgångspunkten för Kolonialismens svarta bok, ett franskt samlingsverk av samma slag som ”Kommunismens svarta bok”, som kom för några år sedan.
Ett par beröringspunkter med 1900-talets stora totalitära ideologier är givna. Liksom dessa byggde kolonialismen på åtskillnad av människor, främst en rasdifferentiering som kan jämföras med nazismen, men också en härskandets egen klassåtskillnad som kan jämföras med kommunismens praktik, även om det är mindre tydligt.

Problemet med jämförelsen är dock att kolonialismen inte bildade en sammanhängande ideologi. Det var en ekonomisk, politisk, social och geografisk praktik. Det fanns också koloniala projekt (missionen,
fördrivna religiösa grupper som försökte skapa en ny och värdigare tillvaro) som inte byggde på förtryck och rasistiska överlägsenhetsidéer. Vi kan däremot inte tänka oss en nazism utan rasism eller en praktiserad kommunism utan massmord.
Det innebär inte ett försvar för kolonialismen som sådan, men vi ska nog inte se den som en ideologi. Det utesluter inte att den vilade på idéer som kan tolkas ideologiskt. I praktiken är det också det perspektivet som styr boken, även om dess redaktör Marc Ferro i inledningen formulerar sig som om kolonialismen utgjorde ett ideologiskt system.

Men bestämningarna kvalificeras och bilden nyanseras. Det mesta i den digra luntan är också mycket läsvärt, sakligt klargörande och tydligt perspektiviserat. Vi får systematiska genomgångar av de koloniala projektens historia, deras idémässiga förutsättningar och implikationer, det motstånd de väckte och kolonialismens avtryck i kulturella produkter.
Så skriver till exempel Sylvie Dallet om filmen. Hon uppmärksammar den
oreflekterade kolonialism som visar sig i att vissa saker tas för givna (jämför med hur Jane Austens gestalter talade om familjeplantagen ”på öarna”), men även den kritik mot behandlingen av indianer som formulerades i västernfilmer redan på 1950-talet, bland annat av Delmer Daves. Alain Ruscio skriver om kolonialismens avtryck i musiken.
Annars väger de historiska analyserna tyngst. Marc Ferro skriver om slaveriets historia och utmanar den ensidigt europeiska skuldbeläggningen. I Afrika hade man redan handlat med människor i 600 år när européerna kom. Och Saudiarabien förbjöd inte slaveriet förrän 1962, Mauretanien först 1980.

Pap Ndiaye skriver om det amerikanska slaveriet och analyserar skillnaderna mellan de nordamerikanska plantagerna och de karibiska och sydamerikanska. I USA levde hälften av alla slavar på små egendomar med mindre än tio slavar, där ägaren själv bodde. Det skapade andra band och förklarar också, enligt Ndiaye, varför den afrikanska kulturen snabbare blandades upp med andra
mönster än på Haiti där voodookulten var ett viktigt inslag i det slavuppror som resulterade i Haitis självständighet. De nordamerikanska kolonierna, senare USA, blev också de enda där de flesta slavar kom att födas på platsen. Det innebär naturligtvis inte att det amerikanska slaveriet var humant, blott att det gav upphov till andra sociala mönster.

I den historiska analysen av kolonialismen innebär Indien ofta ett problem. Britterna vägleddes av ett civilisationsideal. De ägnade sig inte åt samma öppet råa utplundring som flera kontinentaleuropeiska länder. Marie Fourcade lutar dock åt att de tekniska förnyelserna fick ödesdigra ekologiska följder och att de åtgärder britterna satte in för att lindra svältkatastroferna mellan 1865 och 1908 förvärrade problemen. Hon ser också hungersnöden som ett resultat av att engelsmännen prioriterade exportodling på bekostnad av det uråldriga självförsörjningsjordbruket. Att en av de favoriserade produkterna var opium bekräftar cynismen.

Så arbetar flera av bokens
bidragsgivare med att etablera orsakssamband mellan kolonialmakternas politik och katastrofer, även sådana som inträffat efter koloniernas självständighet. Annars finns det en risk att sådana idéer gör det svårare för de nya staterna att ta eget ansvar. Jag är också tveksam inför Mariella Villasante Cervellos kritik av négritude. Inte nog med att hon finner filosofin rasistisk (det är rimligt), hon gör den också ansvarig för massakrerna i Mauretanien och Senegal 1989. Hennes bevisföring är energisk, systematisk och föga övertygande. Eftersom négritude baserades på rasmässig särskiljning (den afrikanska negern som ett unikt väsen) och eftersom den utformades av bland annat senegalesen Léopold Sédar Senghor, sannolikt en av det svarta Afrikas mest humana ledare, är allt särskiljningstänkande i Mauretanien och Senegal (som var en sammanhängande koloni) beroende av négritude.

När den svarta rörelsen FLAM i Mauretanien manar till våld mot den arabisk-berbiska majoriteten vill författarinnan därför sätta det
i samband med négritude. Men det blir mer av ett samband utifrån ett gemensamt intellektuellt klimat. Kanske beror rörelsens våldsbenägenhet på dess marxistiskt revolutionära orientering? Och den rasism, eller rasmässiga differentiering, som ryms i négritudefilosofin syftade till en positiv bestämning av den svarte afrikanens egenart. Den var inte aggressiv mot andra grupper. Så kan man invända mot en del inslag i ”Kolonialismens svarta bok”. Men även en uppsats som Mariella Villasante Cervellos är lärorik genom sin systematik och sina kritiska närläsningar av Senghor och de franska intellektuella med Sartre i spetsen som romantiserade ”den svarte Orfeus”. Boken är också värdefull genom sin rikedom på material och perspektiv. Den ger en bred och grundläggande orientering, men även möjlighet till fördjupning.