Hans Holmér visar upp två revolvrar av typen Smith & Wesson 357 Magnum under en presskonferens.
Foto: Håkan Rodén
Äreräddningen är en besvärlig genre. Exempelvis tål den inte skönmålning. Vidare är varje sådant företag vanskligt om författaren samtidigt söker upprättelse för egen del. I boken ”Förbannelsen – Hans Holmérs öde” begår Ann-Marie Åsheden bägge dessa misstag.
”Under hela juli använder Holmér all vaken tid till att läsa och tänka.” Räck upp handen alla som tror på det. Och visst är det rart att återge uttalanden som: ”Hasse gillade personer med en rakryggad hållning.” Men det blir bara bussigt, intetsägande. Djurvän var han också, närmare bestämt hästkarl.
Bilden av hjälten blir på så vis något oskarp, softad som ett konfirmationsfotografi. Ändå sträckläser jag boken, med behållning. Under några år i slutet av 80-talet var det få gåtor som fängslade mig mer än mordet på Olof Palme. Att läsa Åsheden är därför som att besöka en klassåterträff.
Bakgrunden var att chefredaktören på Dagens Nyheter, Christina Jutterström, via vännen Ebbe Karlsson hade fixat så att Åsheden i lönndom fick träffa spaningsledaren Holmér, i början dagligen, för att informera sig om läget. Priset var att Holmér gavs rätten att stryka i texten, den som skulle skrivas när mordet var löst. Men inget gick som planerat, och när allt avslöjades i juni 1987 blev kritiken skoningslös. Audiensjournalistik!
Senare skänkte Åsheden intervjumaterialet till Riksarkivet med villkor om sekretess till 2023, ”för att inte göda privatspanare och konspirationsteoretiker”. Endast hon själv kunde gå förbi hemligstämpeln. Karaktären av partsinlaga är därmed grundmurad. Lika fullt belyser boken de skeenden som fällde Holmér, främst konflikten med åklagarna kring det så kallade PKK-spåret, framåt hösten, ett halvår efter mordet. Att utredningen var snurrig från början under våren är inte konstigare än att norska polisens båt kapsejsade på väg till Utøya – också Palmemordet var ofattbart stort – men så snart misstankarna riktades mot den kurdiska befrielserörelsen PKK gick allt in i en ny fas, mer klandervärd.
Holmér påstod sig till 95 procent tro på att mordet var ett verk av PKK, men Åsheden visar att nog inte ens han var så säker. Siffran var mest ett medieutspel, riktat mot skeptiska och dåligt pålästa åklagare, av vilka endast Solveig Riberdahl här kommer undan med hedern i behåll.
Indiciekedjans länkar är väl kända, alltifrån telefonavlyssningen och talet om bröllop till den handelsresande i underkläder som ville vittna anonymt på grund av att han varit ute och vänstrat, men i några fall avslöjar Åsheden förut okända detaljer som stödjer Holmérs sak. Hon skriver om de huvudmisstänkta PKK-männens brottsregister, delvis i polemik med Jan Guillou som i ett legendariskt lågvattenmärke av typen folkfördumning, sänt i Rekord-Magazinet, fick dem att framstå som fläckfria hedersmän. Det var de knappast, låt vara säkerligen oskyldiga i fallet Palme.
”Förbannelsen” är som bäst just i mediekritiken. Den lynchjustis tidningar och etermedier levde på redan då skildras med lika delar avsmak och förvåning, varav det senare tyvärr får författaren att framstå som något naiv. ”Att så mycket är fel, halvsant och slirigt, framför allt i kvällstidningarna, hade jag inte väntat mig.”
Hans Holmér får kanske ändå den upprättelse han förtjänar. Hans ärelystnad var väl inte värre än hos andra alfahannar i ledande befattning, och den sportmässiga envishet han ärvt av sin far, medaljören från OS i Stockholm 1912, var antagligen mest av godo i sammanhanget. Hans fall och vanrykte berodde åtminstone delvis på otur. Mördaren, vem det nu kan ha varit, lyckades ju komma undan, genom list eller tillfälligheter är okänt.
Med lite flyt kunde Hans Holmér ha blivit en mediestjärna lika mäktig som i dag juridikens främste back seat driver Leif GW Persson, vars tyngd som tv-farbror 2012 påminner något om Lennart Hylands 1966. Vinnare och förlorare. Tur och skicklighet om vartannat.
