För exakt 100 år sedan ägde den i Sverige första riktigt stora kraftmätningen mellan arbetare och arbetsgivare rum, i det som sedan kallats storstrejken 1909. Sex år senare gav Verner von Heidenstam ut sin sista diktsamling, ”Nya dikter”, i vilken dikten ”Paradisets timma” återfinns. Från den är titeln till Stewe Claesons nya roman, Än jublar fågelsången , hämtad, och både den politiska turbulensen i början av 1900-talet och Heidenstam själv återfinns i handlingen.
Romanen utspelas i Motala, på ett hotell som utgör den fysiska scenkonstruktion där undertitelns 45 scener spelas upp. Under delar av 1908 och 1909 får man följa Wilhelm Hallgren. Han är hotelldirektör, några år över 30, och redan på första sidan står det: ”Om det var något han visste säkert var det detta att han inte styrde sitt liv.”
Den som styr hans liv, vilket också framgår tidigt i berättelsen, är Luigi, den 17 år äldre kvinna som hans tankar ständigt kretsar kring. Deras minst sagt komplicerade relation är berättelsens motor, och inflätade i Wilhelms och Luigis privata ödesdrama med grekiska förtecken finns ett antal sidoberättelser. Dessa involverar en mängd aktörer, allt ifrån den nyss nämnde Heidenstam, den karismatiske folkbildaren Uno Stadius och ett antal av Motalas borgerliga och konservativa krafter, till hotellets gårldskarl, kokerska och diverse pigor.
Stewe Claeson visar med sitt myller upp ett utsnitt av en bit svenskt samhälle i förändring, en brytningstid där de nya vindarna framkallar rysningar eller förhoppningar beroende på samhällsklass. Men vindarna berör knappt Wilhelm, till dennes kamrers stora förtrytelse; han befinner sig på utsidan av de skeenden som så engagerar människorna runt omkring honom, och är egentligen bara riktigt närvarande i det som rör hans relation till Luigi: ”Så var det ofta. Han förstod inte, eller fick veta liksom av en händelse, som vid sidan av.”
Wilhelm befinner sig också i en sorts tillstånd av obesvarat frågande; en formulering som återkommer boken igenom är ”Fråga fråga, aldrig få svar”. Just det fruktlösa frågandet smittar av sig på läsningen, eftersom det vid flera tillfällen känns som om det blir frågor hängande kvar i luften. Och de flesta av dessa frågor rör sig oundvikligen kring den märkliga kärleksrelationen och Claesons porträtt av Luigi, vilken känns nära besläktad med litteraturens många emotionellt (över)dramatiska kvinnor.
Som karaktär framstår hon som ett tillstånd, eller en livshållning, snarare än en realistisk personåtergivning. Gränslös, manipulativ, självcentrerad och destruktiv är hon Wilhelms hela universum, och dennes allt uppslukande och villkorslösa kärlek framstår som lätt obegriplig.
Efter hand skymtar en möjlig förklaring, som texten först i slutet bekräftar, och ger en helt ny bild av parets förhållande. Denna bekräftelse färgar givetvis läsningen bakåt, och gör att en omläsning blir en delvis helt annan berättelse.
Trots den väl genomförda kompositionen blir helhetskänslan lidande av den obalans som uppstår mellan det dramatiska i kärleksförhållandet, och den vardaglighet och ibland onödiga mångordighet som präglar bihistorierna. Skildringen av Heidenstams avspisande av en berusad nationalistisk officer är underhållande, men jag kommer ändå på mig med att undra vad den egentligen tillför handlingen.
Samma upplevelse återkommer vid ytterligare några tillfällen. Jag ser det konstfärdiga och beundrar utförandet, men konstaterar att det saligt blandade och (bedrägligt?) slumpmässiga myllrandet lämnar mig delvis otillfredsställd, möjligen för att jag inte undkommer frågan om vart det syftar. Claesons stilistiska förkärlek för upprepningar och omtag drar dessutom ibland ner tempot i texten, och ger då och då dialogen en melodramatisk anstrykning. ”Än jublar fågelsången” är en roman som siktar högt och tar ut svängarna; att det då bitvis blir ostadigt är kanske en naturlig följd.
