Ett gammal italienskt ordspråk lyder: ”Se Neapel och sedan dö”. Andemeningen torde vara att staden är så obeskrivligt vacker med sitt läge i bukten och med Vesuvius i fonden att man sedan kan lämna in. Tyvärr måste man numera tolka ordspråket mer bokstavligt. Man dör förvisso i Neapel, men knappast av estetisk hängivenhet, utan ofta bokstavligen – mördad. Det är lätt att överdriva, men staden är genomkorrumperad och oändligt förfallen, mordstatistiken talar sitt tydliga språk. Visst går det att resa dit som turist, men visa aldrig att du har en någorlunda elegant klocka; i ett nafs kan du bli av med den.
Att det finns skumma kvarter i alla städer är visserligen ingenting nytt men det krävs en smula extra mod att i våra dagar röra sig i storstäder. Dock, i Neapel är det den organiserade brottsligheten, camorran, som styr – från den mer affärsinriktade verksamheten till smårån och stölder.
Om denna maffia, besläktad med costa nostra på Sicilien, ‘ndranghetan i Kalabrien och andra organisationer, har Tomas Lappalainen skrivit en fascinerande bok: Camorra. En bok om maffian i Neapel, att lägga vid sidan av och komplettera med hans tidigare, ”Maffia”, om den sicilianska maffian. Det rör sig om en sorts litterär cirkelrörelse som blandar reportage, essä och historik, och det är oupphörligen spännande, om än beklämmande.
Neapel – och camorran – har möjligen av en slump kommit att få en framträdande roll i höstens svenska bokutgivning. Maja Lundgren skriver mycket om staden och dess organiserade brottslighet i ”Myggor och tigrar”, i Ulf Peter Hallbergs dubbelroman ”Legender & Lögner / Italienska ögonblick” dyker den upp igen och i Roberto Savianos Gomorra är Neapel och camorran ”huvudpersoner”.
Slump eller ej, alltsedan Gudfadernfilmerna finns det en stark fascination inför maffian, på senare år förstärkt av Sopranos på tv – en fascination som kanske inte alltid är så sund. Här sitter vi (alltså även jag) och sugs in i maffiavärldens ondska och deras familjebaserade livsproblem och stegvis börjar vi känna sympati med mördarna. Vi frågar oss hur det egentligen skall gå för Tony Sopranos dotter och son och med familjelivet som helhet? Litet av samma effekt hade Gudfadern-filmerna med dess mänskligt individuella förförelse.
Lappalainens suveränt formulerade och väldokumenterade bok ger inga utrymmen för romantik, samtidigt som den ger läsaren välunderbyggda teorier om varför och hur. Camorran kontrollerar ekonomin i Kalabrien med centrum i Neapel. Från dess rena brottslighet går trådar in i ett ”anständigt” näringsliv, där pengar från gangsterverksamheten, knarkhandel, en bisarr Kinabaserad handel med kopierade märkesvaror blir vita pengar. De myndigheter som övervakar maffian står uppenbarligen maktlösa, även om bossar och ett stort antal underhuggare ibland åker dit. Det visar sig emellertid att man fortsätter verksamheten och kommandoekonomin inifrån fängelset.
Samhället är genomkorrumperat och camorran styr borgmästarval och kommunstyrelser, vilka regelmässigt upplöses när myndigheterna avslöjat maffiakontakterna. Utan att någon förändring sker. Lägg till detta de ständiga klankrigen, där de olika familjerna bekrigar och utrotar varandra, och man förstår att det inte är landet Idyllien vi befinner oss i. Vad är då bakgrunden till detta?
Lappalainen visar på skillnader (fast även givetvis likheter) mellan de olika syditalienska grenarna av maffian. Fattigdomen är alltid en viktig förklaring. Ändå finns det stora skillnader mellan cosa nostra och camorran. Man kan kanske säga att cosa nostra var landsbygdbaserat, där ledarna hade en relativt hög social status och kunde samarbeta med eliten i Palermo.
Den framstående brittiske historikern Eric Hobsbawm skriver i sin bok ”Banditerna” att det fanns en radikal kärna i det tidiga cosa nostra som gjorde uppror mot överheten, vilket i sin tur ledde till att man själv blev en elit som sög ut småfolket. En kombination av Robin Hood och sheriffen i Nottingham. Cosa nostra skulle alltså ha varit en sorts förmodern vänster. Och trots att man gav sig på småfolket så levde myten kvar och ett folkligt stöd bestod – om än delvis baserat på fruktan.
Camorran beskrivs av Lappalainen som annorlunda. Neapel är en storstad och camorran är inte alls lika diskret som cosa nostra, vilken vill verka men inte synas. Camorran är exhibitionistisk och prålar gärna med sina rikedomar och sin makt. De ser sig som mondäna storstadsbor med eleganta vanor. De har ett brett folkstöd eftersom camorran för de fattiga är ett hopp i en tröstlös värld av arbetslöshet och fattigdom, en väg till en åtminstone provisorisk värdighet.
Och bossarna slår ifrån sig. I en globaliserad ekonomi där det inte längre går att skilja mellan svart och vitt, där skurkpengarna går in i en legal och globaliserad ekonomi, är de inte värre än andra.
Camorrans legitimitet har sitt ursprung i en förmodern mentalitet, där det feodala tänkandet och de feodala strukturerna ännu lever kvar. Staten har ingen legitimitet, inte heller lagen. När alla sluter sig samman mot både stat och lagar finns bara den totala repressionen att ta till, vilket ytterligare sluter leden. Poliser som anhåller medlemmar av camorran anfalls regelmässigt av småfolket. Mördare och gangstrar blir hjältar. Detta går långt tillbaka i tiden: när fransmännen 1799 försökte exportera revolutionen till Neapel och det sedan skedde ett jakobinskt uppror, samarbetade den fattiga ”pöbeln” med kungahuset för att störta och massakrera de upproriska. Makten samarbetar nu som då på ett tragiskt sätt med de maktlösa och det verkar inte finnas någon väg ut. Möjligen då det norditalienska partiet Lega Nords recept: kapa Italien på mitten…
Vill man följa camorran inifrån är Roberto Savianos ”Gomorra” att rekommendera som läsning intill ”Camorra”. Titeln är en anspelning på Bibelns Sodom och Gomorra, dessa lastens städer som utplånades av Herren.
Boken är en blandning av wallraffande reportage, essä och roman. Det är spännande och förvisso skrämmande när författaren, född i Neapel 1979 och numera levandes i beskydd av staten, infilterar camorramiljöer. Liksom Lappalainen konstaterar han hur den kriminella och icke-kriminella ekonomin lever i allt större symbios. Nord utsuger syd, dess billiga arbetskraft vill man ha och skumraskaffärer ser man mellan fingrarna med. Det mod som Saviano visar är avsevärt, när han åker runt på sin vespa (vad annars, i Italien?) och håller masken. Det är ett lysande reportage med skönlitterära kvaliteter.
Och, än en gång, beklämmande. Man bleknar vid läsningen om hur den totalt cyniska sophanteringen går till – tillsammans med cement- och byggindustri maffians älsklingsobjekt i alla länder. I Kalabrien finns det något som kallas ”Eldslandet”, där den kontrakterade camorran på åkrar och ängar dumpar livsfarliga kemikalier som enligt avtal skulle ha brutits ned.
Vissa orter är därför hemsökta av cancer, cancer och åter cancer. Allt är dött och förgiftat, allt för profitens skull, medan de som höstar in den tackar madonnan. Ta till exempel den legendariska buffelmozarellan (banditerna ger bufflarna olagliga tillväxthormon som drastiskt ökar mjölkproduktionen) som ett tag innehöll stora mängder dioxin, även om faran nu enligt Lappalainen är över för denna härliga ost. Fan tro‘t.
Och i kväll visas sista avsnittet av Sopranos på tv. Även Tony Soprano är i sophanteringsbranschen. Hans ”företag” dumpar asbest i Hudson River.
