Erik Fichtelius mångåriga intervjuer med Göran Persson är en ur flera synpunkter intressant dokumentation av en socialdemokratisk ledares väg till och umgänge med makten. Den blir inte mindre intressant därför att Persson aldrig var påtänkt som ledare. Han var partiets tredje eller fjärdehandsval. Han kom utifrån, från landsbygden, från kommunal­politiken och han erövrade Stockholm, det socialdemokratiska högkvarteret och slutligen den yppersta maktpositionen som partiets ledare­ och landets statsminister. Det är naturligtvis en enastående pres­tation och i intervjuerna görs verkligen ingenting för att förminska den.

Nu föreligger denna framgångssaga också i skriftlig form, Aldrig ensam alltid ensam, vilket betyder att en del av det väldiga intervjumaterialet har satts på pränt, redi­gerats i någon mån, och strukturerats efter bestämda teman. Den skriftliga dokumentationen omfattar alltså mer än det vi fått se på tv, men långtifrån allt. Den skiljer sig emellertid inte från tv-programmen annat än när det gäller mängden.

Boken är bara mer av samma sak och jag har stundtals haft svårt att värja mig mot intrycket att Perssons avsikt med intervju­erna är att en gång för alla inprägla bilden av sig som en poli­tikens ”selfmade” man, en som inte kunnat luta sig mot goda kontakter i partiets etablerade skikt, utan som banat sin väg enbart med hjälp av sin begåvning, sin handlingskraft och sitt folk­liga rotfäste. Denna bild förstärks av hans ständiga nedvärdering av kollegor och arbetskamrater. Det har alltid fattats dem något­ och har det inte varit analytiskt tänkande har de haft någon allvarlig karaktärsbrist. Vanligen en brist på lojalitet mot Persson själv, en oförmåga att lyssna till och lyda maktens ord.

Redan efter några hundra sidor­ av dessa återkommande före­bråelser mot medarbetare börjar man undra över om inte Persson själv har haft någon del i dessa ständiga konflikter. Persson frågar sig aldrig om hans eget handlingssätt kan ha medverkat till att exempelvis Erik Åsbrink plötsligt avsade sig uppdraget som finansminister. I Perssons ögon är Åsbrinks­ handling obegriplig och kan bara förstås som en akt av yttersta illojalitet­, ett försök till statskupp, varken mer eller mindre. För en utomstående före­faller emellertid affären Åsbrink inte alls särskilt gåtfull.

Finansministern hade gång på gång satt sin prestige på pant och med eftertryck hävdat att det inte fanns utrymme för skatte­sänkningar när Persson plötsligt framträder i tv och säger att visst kan skatten sänkas. Det var en praktfull desavouering som Persson själv aldrig skulle ha tålt som finansminister. Samma sak kan sägas­ om behandlingen av Margot­ Wallström. Persson kan inte förstå att hon inte vill tillbaka till rege­ringen. Hans tankar går inte till den eländiga val­kampanjen 1998 där hon oupphörligen blev desavouerad av Persson. Han informerade­ henne exempelvis inte sin egen uppfinning om maxtaxa på dagis förrän vid press­konferensen om saken och då var hon trots allt socialminister.

För andra framstår det som självklart att hon inte kan känna sig hågad­ att återvända till den svenska regeringen och det oavsett vad Persson erbjuder, inte minst när hon skapat sig en egen politisk plattform i Bryssel.

Redan i upptakten till intervjuboken drar Persson en parallell mellan de föreliggande intervjuerna och Tage Erlanders dagböcker. Han menar att intervjuerna är ett slags dagbok där han i realtid kommenterar det politiska läget. Det föreligger emellertid en viktig skillnad mellan Perssons intervjuer­ och Erlanders dagböcker – en skillnad som Persson inte har förstått. Erlander skrev inte sina dagböcker sneglande på efter­världens dom. Hans dagböcker ger över huvud­ taget inte intryck av att vara skrivna för någon­ annans­ ögon än hans egna. Han skriver om stort och smått, om barnens sjuk­domar, om eländet med att deklarera, om sina egna hälsoproblem och varvar dem med storpolitiska utblickar­ om Sveriges läge under det kalla kriget, om svårigheten att vinna­ respekt och förståelse för den svenska neutraliteten och så vidare­.

Han drar sig heller inte för att vara giftig mot rege­ringskollegor, men han visar också prov på långt­gående lojalitet och förståelse för kollegor som tabbat sig. Dag­böckerna skrevs som ett slags minnesanteckningar som han skulle kunna gå tillbaka till för att erinra sig hur den politiska debatten gått vid olika­ tidpunkter under­ hans tid vid makten.

Perssons mångordiga intervjuer ger alls inte detta intryck. De gjordes medvetet för omedelbar publicering efter hans avgång. De tar sikte på att forma hans eftermäle och har därför en karak­tär som liknar de hagiografier som äldre tiders furstar lät devota historiker nedteckna om sina enastående bragder. Som alla sådana­ legen­darier blir det vanligen en torr och tröstlös läsning. Personerna saknar liv och vitalitet, efter­som de enbart ses ur ett enda perspektiv, makt­havarens.

Men också­ makthavaren själv blir till slut obegriplig, en person utan djupare drivkrafter och syften. Han framstår som en männi­ska som i skräck för att bli grans­kad av den politiska historiens sedvanliga kritik fåfängt söker bygga­ ett bålverk till skydd för sitt liv och sin gärning. Det kommer med all säker­het att misslyckas. Eftervärldens nyfikenhet är om möjligt än större än sam­tidens och den kommer att med en aldrig sinande möda bit för bit demon­tera de långa intervjuer med vilka­ Persson sökt lägga historien till rätta. Det är alla makthavares öde, men ett öde de aldrig tycks lära sig är oundvikligt.

Det betyder emellertid inte att boken saknar intresse. Den ger en god inblick i den politikens intim­sfär – realpolitiska överväganden, personbedömingar, skvaller och förtal – som man sällan eller aldrig möter i det dagliga nyhetsflödet och det är naturligtvis en kunskap som vi som medborgare kan ha stort intresse av.