Bland alla österrikiska litterära genier är den 85-åriga Friederike Mayröcker det inte minst märkvärdiga. Sedan 40-talet har hon alstrat en diger korpus – ett nittiotal verk – av poesi och prosa där bildassociationer och skrifttematisk självreflexion är nervnätet. Hon presenterades för svenska läsare i nummer 4/2003 av Ord & Bild, och ett dikturval kom 2005. Hennes översättare Ulla Ekblad-Forsgren går nu tacknämligt vidare med den fascinerande prosatexten ”Och jag ruskade en älskling”.
Först en liten varning. Den som föredrar berättelser där texten som formuleringskonst och skrivarbete tiger till förmån för en historias utveckling enligt kända genrers mallar blir antagligen besviken på denna bok. I sitt utmärkta efterord säger översättaren att Mayröcker tvärtom arbetar fram en episodisk, fragmentarisk form och gör det ”i en stil där berättelsen tiger”. Låt oss fundera över vad det kan betyda.
När jag låter mig invaggas i hennes kadenser, tacklas av hennes stopp och flyga genom hennes perioder samtidigt som jag lär mig de återkommande motiven i denna lika sfäriska som rytmisk-musikaliska livsinventering, tänker jag på den ryske språkforskaren, kritikern och romanförfattaren Viktor Sklovskij. Han menade att ett litterärt verk inte skall vädja så mycket till igenkännandet som till uppmärksamheten.
Den parollen tycks mig genljuda i Ekblad-Forsgrens efterord när hon, ekande även Mayröcker, skriver att texten inte förmedlar bilder utan överför varseblivningar. Tanken dyker hos Mayröcker upp i en underbar passage om några skor med flätmönster som införskaffades framför allt därför att de aktualiserade ordet ”flätmönster”.
Vad kan det innebära att samtidigt överföra varseblivningar och vädja till uppmärksamheten i en text? Mycket av vår tillägnelse av litteratur är automatiserat, och vissa genrer är helt beroende av det. Men något väldigt viktigt sker när medvetandets lugna skytteltrafik mellan begreppen och de konkreta bilderna hejdas: med ens uppstår en vilsenhet som underligt nog också är en närvaro. Läsarens uppmärksamhet sprids över den verbala ytan samtidigt som den rymd av andra texter som den lästa texten hör ihop med ger sig tillkänna som ett sorl. Mayröckers text lever alltså inte genom ett eller några få teman, utan via ut och in-vändningar och övergångar mellan ett otal teman: hennes text är transtematisk.
Ändå är långtifrån allt filologisk extas i denna bok. Här finns stoff till flera gripande romaner, solkig livsmateria och rörande minnen som bildar diktkristaller. Mayröcker skriver med aldrig vilande energi om sin framlidne man, författare han också, om sina valfrändskaper – framför allt Gertrude Stein och Jacques Derrida – om sin åldrande kropp, om barndomsögonblick, gator och landskap och mycket mer. Hon formligen simmar med sin röst genom en fors av bilder, scener, intermezzon, blickvinklar och semantiska kraftfält. Hon erinrar sig beröringar, ser främlingar, har svårt att hålla distansen – allt blir ett pulserande temperament vars värld är en övertygande tolkning av begreppet andligt liv.
Förebilderna är lätta att identifiera: nämnda Stein, Hilda Doolittle, Beckett, Nathalie Sarraute, Duras, exempelvis. Dialogen med Derrida känns självklar i denna filosofinära litteratur. Mayröcker nämner en bok Derrida skrev tillsammans med sin engelske översättare Geoffrey Bennington, och i hennes anda frestas jag citera vad Bennington säger om Derridas syntax i studien ”Interrupting Derrida”. Filosofen försöker, skriver Bennington, ”tänka på ett sätt som undflyr både en historisk eller empirisk bestämning av skillnader och dessas uppgående i en transcendental likhet. Varken rättfram kontinuitet eller radikalt brott.”
Just denna produktiva ambivalens erfar läsaren av Mayröckers märkvärdiga text. Vi har här att göra med en litteratur som kan ha sina drag av ceremoniel och kanske stöter bort en och annan med sina fordringar. Men för egen del förnimmer jag genomgående hur hennes minutiösa utkantsskrivande, bedrivet i skuggan av storkulturens igenkännandefabrik, fyller mig med en sällsynt glädje.
