I en av berättelserna i Gerald Murnanes ”Sammetsvatten” tillbringar berättarjaget en tid på en esoterisk och klosterliknande författarskola för att lära sig skriva prosa. Tillsammans med de andra kursdeltagarna kommer han fram till att det finns två slags författare: de som hittar tomma platser på verkliga kartor och de som hittar helt nya kartuppslag. Alla inser genast att de två gruppernas litteratur inte går att särskilja.

Australiensaren Gerald Murnane är själv just den sorts författare som både upptäcker tomma platser på verkliga kartor och uppfinner helt nya kartuppslag. Själva begreppet karta, liksom begreppet plats, är grundläggande i hans skrivande, och flera av hans berättelser kretsar kring kartbilder, såväl reella som imaginära. Hela hans författarskap kan i själva verket betraktas som ett pågående och envetet försök att med skrivandet som redskap upprätta ett slags karta över inre och yttre verkligheter och över de punkter och platser där dessa överlappar och korsar varandra. Platser där tillvarons underliggande mönster kan uppenbara sig och bli läsbart.

Två av Murnanes romaner har tidigare översatts till svenska, ”Inlandet” och ”Slätterna”, och nu kommer berättelsesamlingen ”Sammetsvatten” i Peter Samuelssons välsittande svenska språkdräkt. Låt oss hoppas att fler titlar står på tur. Gerald Murnanes författarskap är ett av den samtida världslitteraturens mest säregna och spännande, på en och samma gång kyligt undersökande och brännande personligt, undflyende och direkt, repetitivt och oförutsägbart.

Den som har läst Gerald Murnane tidigare kommer att känna igen sig i det litterära landskap som brer ut sig innanför pärmarna på ”Sammetsvatten”, fylld som den är av de teman och bilder han med en närmast monoman envishet hela tiden återkommer till i sina verk: skrivande, minne, slätter, kartor, färger. För den som inte har gjort det är boken en utmärkt inkörsport till hans förunderliga värld. Allt i samlingen håller kanske inte samma höga klass, men Murnane är ändå alltid intressant och när han är som bäst är han helt oförliknelig.

Man skulle kunna tro att en författare som är så upptagen av platser och kartor som Murnane också skulle vara resenär. Men han lär aldrig ha lämnat delstaten Victoria, där han vuxit upp och fortfarande bor i en förort till Melbourne. Precis som huvudpersonen i novellen ”Första kärleken” föredrar han att resa i sitt inre. Denne huvudperson, som är en man som ”vill kalla sig för författare men som egentligen skriver ett slags dagbok om den man han önskar att han kunde vara”, påminner en hel del om Murnane själv. De har en tendens att göra det, alla de namnlösa melankoliska män som befolkar dessa berättelser.

Samlingen inleds med en novell kallad ”När mössen inte kom”, där berättaren väntar på att hans astmatiske son ska komma hem från skolan. Ett hotande oväder väcker minnen från barndomen och från tiden då han som grundskolelärare utan att egentligen avse det lurade sina älskade elever. Den återhållet redogörande stilen till trots utvecklar sig novellen till en sällsamt gripande meditation över ensamhet och svek.

I ”Vattensystem” är det den ljusblå kartbilden av två sammanlänkade och i verkligheten brunfärgade sjöar som får berättaren att resa i det förflutna, och också här leder associationer och minnesbilder till att något undanskuffat och smärtsamt tränger upp i medvetandet.

Titelnovellen, som också är samlingens längsta, rör sig genom tid och rum och berättar på ett underbart omständligt och underhållande sätt om förälskelse och kärlek i skuggan av den katolska kyrkans förhållningsregler.

Här fullkomligt excellerar Murnane i sina karaktäristiskt precisa tidsangivelser (”den sista timmen av dagsljus på den sista lördagen före vintersolståndet 1987”) och sina ständiga påminnelser om att det är en text vi läser (”mannen som mindes det som nämndes i föregående stycke mindes sedan…”).

Ett stilgrepp som skänker Murnanes tuktade prosa den melodiskt mässande rytm som pulserar genom hans berättelser likt ett levande, pickande hjärta.