Man kan knappast räkna dem alla, de torg, gator, flygplatser, järnvägsstationer och vad allt det kan vara, som i Frankrike är uppkallat efter general Charles de Gaulle. Fransmännen vill som bekant alltid ha en smula, eller mer än så, av gloire. Det vill förvisso britterna också, men när det gäller namngivandet ligger generalens krigskamrat Winston Churchill ordentligt i lä.

Förra året var ett veritabelt de Gaulle-år i Frankrike och allehanda praktverk fyllde bokhandlarna. Det var 40 år sedan han avled och 70 år sedan han den 18 juni 1940 höll sitt berömda radiotal från London, där han i glödande ordalag manade fransmännen till fortsatt kamp – Frankrike, menade de Gaulle, hade förlorat ett slag, men inte kriget. Detta krig var ett världskrig, och till sist skulle frihetens sida segra. Men den 22 juni skrev förrädarregimen under det förnedrande stilleståndsavtalet med tyskarna. Frankrike delades.

Det såg mörkt ut, men i London fanns den envise bulldoggen Churchill, även han en herre som inte var böjd att ge upp, som liksom fransmannen manade till kamp och motstånd: vi skall kämpa överallt. Mellan den de Gaulle som flytt till London och den brittiske premiärministern kom det att uppstå ett vänskapsförhållande som ibland övergick i stark osämja och direkta gräl. Det slog onekligen gnistor om två så självmedvetna och temperamentsfyllda personligheter. Envisa, emellanåt intill dumdristighet.

Deras bakgrunder kunde knappast vara mer olika. Churchill var sprungen ur den yppersta aristokratin, med anor finare än kungafamiljens. De Gaulles bakgrund var enkelt borgerlig. Han var inte ens en riktig general, han var överste men tillförordnad högre rang med två stjärnor – medan hans kolleger och kamrater med bakgrund i militärakademien och erfarenhet från första världskriget glittrade av stjärnor. Dock förenades de av sin okuvliga tro på frihetens sak. Det är heroiskt, och berättelsen om de två stora männens relation är gripande och imponerande, ibland litet komisk, som när Churchill på minst sagt begränsad franska dividerar med de Gaulle som talar minst sagt begränsad engelska. Stilenligt ville ingen av dem erkänna att de inte var några språkgenier.

Om detta säregna vänskaps- och ovänskapsförhållande, och om deras kamp, har nu Sveriges Televisions legendariske Pariskorrespondent Knut Ståhlberg skrivit en djupt fascinerande, inspirerande och välformulerad bok, ”Två kära ovänner. Churchill och de Gaulle”. Författaren vet vad han talar om, eftersom han levt i Paris i 65 år. Nog slinker en och annan gallicism därför igenom, som när han kallar general Alexander för Alexandre.

Det är emellertid bagateller – hellre en och annan gallicism än alla dessa anglicismer som förpestar språket. Knut Ståhlberg är ordentligt påläst och redogör med pedagogisk tydlighet för alla krångliga turer.

För nog var de krångliga alltid. De Gaulle ledde den franska Befrielsekommittén från den legendariska adressen 4 Carlton Gardens i London. Till en början gick samarbetet mellan de Gaulle och Churchill utmärkt. När deras nationers öden stod på spel kunde de förstå varandra.

Men snart skulle konflikterna följa, även om de Gaulle hela tiden tycks ha haft utrikesminister Edens stöd. Förklaringen stavas Franklin D Roosevelt. Jag har alltid beundrat honom, men som svårartad frankofil gör jag härmed slut på vänskapen.

Här framgår med all oönskad tydlighet att den amerikanske presidenten var starkt antifransk: han vägrade bland annat in i det längsta att erkänna Befrielsekommittén i Alger som fransk skuggregering, trots Churchills och Edens vädjanden. Roosevelt drog sig inte för att spela under täcket med politiker och militärer som var fläckade av sina handlingar under Vichyregimen. De Gaulle avskydde han, och betraktade honom som en uppblåst groda. Roosevelt ville inte att Befrielsekommittén så snart landstigningen på fransk mark hade ägt rum skulle kunna komma att betraktas som landets legitima regering.

Den djupast liggande frågan gällde vad som skulle ske med Frankrike efter befrielsen och efter världskrigets slut. I princip rörde det sig om att Frankrike mer eller mindre skulle betraktas som en ockupationszon under allierad (läs amerikansk) överhöghet: Frankrike skulle behandlas som ockuperat land tills franska folket fått tillfälle att uttrycka sin vilja i fria val. Till dess skulle Frankrike vara ställt under militär överhöghet, administrerat av i Amerika utbildade administratörer och med överbefälhavaren som högsta beslutande instans.

Detta kunde de Gaulle givetvis inte smälta och Roosevelt hade redan gått långt genom att kommunicera direkt med kolonierna över hans huvud. Churchill tvangs att spela med. Det var USA och dess enorma militärmakt som var förutsättningen för segern och Roosevelts vilja kunde självfallet inte ignoreras.

Men så blev det inte. Fransmännen – soldater och motståndsmän och -kvinnor – gjorde strålande insatser för frihetens och segerns sak. Man kan bara spekulera i hur utvecklingen hade blivit, om inte de fria fransmännen letts av en så energisk, envis och kolerisk person som de Gaulle, eller om britternas letts av någon annan än Churchill. Hur olika de två än var så fanns där ändå till sist en, låt vara motvillig, förståelse.

Den 26 augusti 1944 kunde de Gaulle tillsammans med militärer och civila tåga nedför Champs Elysées i det befriade Paris. Den 11 november tågade han med den käre ovännen Churchill. Och Frankrike fick rangen av segrarmakt. Detta tänker jag alltid på när flygbussen åker in i Paris, det fria Paris, staden bland städer. Och jag tänker på de Gaulles ord i det berömda radiotalet som inledde allt detta: Motståndets flamma får inte och kommer inte att slockna.