För ett par år sedan kom Mian Lodalen ut med barndomsskildringen ”Dårens dotter”, som handlade om flickan Connie, som växte upp hos fosterföräldrar i Jönköping. Mamman fick en amningspsykos och tog sitt liv, pappan påstods tillhöra resandefolket eller tattarna, och sådana kunde man inte lita på.
I ett par tidigare böcker – bland annat ”Smulklubbens skamlösa systrar” (2003) – skildras på ett halvgalet, humoristiskt sätt en sorts lesbisk motståndskamp mot den gråtrista heterovärlden.På ett sätt kan man säga att hon är tillbaka till ämnet för sina första romaner, eftersom ”Tiger” beskriver hur Connie växer upp till en tonårstjej som så småningom upptäcker att det måste vara något allvarligt fel på henne, eftersom hon attraheras av tjejer.
Mian Lodalen beskriver skickligt Connies sexuella uppvaknande i en miljö – det bigotta Jönköping där det finns fler frikyrkor än ungdomsgårdar – och under en tid, 70-talet, då man fortfarande i läroböckerna kan ta del av tvärsäkra, grötmyndiga fördömanden av ”sjukdomen” homosexualitet.
Lodalen skildrar också det heterosexuella kamrattrycket, hur Connie tvingas dölja vem hon är också inför de bästa kompisarna, och spela ett spel där hon låtsas att hon bara tänker på killar. Egentligen finns det ingen som Connie kan vända sig till, fosterföräldrarna är otänkbara, Connies ensamhet är total, inte minst i det ögonblick hon förstår att Anna – som hon haft en het affär med – inte klarar av trycket från vuxenvärlden utan har bestämt sig för att förneka sin sexualitet.
Det finns partier i ”Tiger” där Connies existens hänger på en skör tråd. Lodalen påminner läsaren om Connies bakgrund – utförligt beskriven i ”Dårens dotter” – nämligen det faktum att både mamman och mormodern tagit livet av sig. Då och då förekommer det dagdrömmar i den senaste boken om självmord, ibland som en sista utväg, ibland som en besvärjelse under sällsynt lyckliga stunder tillsammans med Anna; nu har hon upplevt den högsta lyckan, nu kan hon dö.
Ändå är det här inte någon särskilt dyster tonårsskildring. Det finns en smittande ordglädje och ett fananamma i Mian Lodalens böcker som gör läsaren övertygad – även om det kan se mörkt ut – om att hennes huvudpersoner går starkare ur alla erfarenheter.
Lodalen är dessutom ingen fin-i-kanten-författare; när hon beskriver tonårstjejernas möte med sin sexualitet förekommer inga poetiska omskrivningar, det är rakt på sak. Dubbelmoralen kommer också i dagen på ett fint sätt; man kan grupponanera med sina tjejkompisar, men två tjejer som ligger med varandra är tabu.
Mian Lodalen har också denna gång åstadkommit ett slags obekymrat ordflöde; det rullar på i god mening. Det finns onekligen författare som slipar mer på sina böcker än Lodalen, men hon kan jämföra sig med de bästa ifråga om angelägenhetsgrad.
