Ett år efter 40-årsminnet av Gunnar Ekelöfs död publicerar nu Ekelöfsällskapet och förlaget Ruin en antologi med minnesbilder av poeten, Ögonvittnen om Gunnar Ekelöf. Av ordvalet att döma verkar det röra sig om ett märkvärdigt naturfenomen, en enastående historisk tilldragelse, eller kanske till och med ett gudomligt mirakel.
Och när jag tagit del av den i tonen så skiftande kollektionen av kortare och längre, impressionistiska och resonerande texter framstår han, denne vår störste 1900-talsförfattare, som något av en besökare från en främmande planet.
Bertil Malmberg, den äldste skribenten i boken, talade redan 1952 om Ekelöf som ”en marsinvånare”, innesluten i sitt märkliga kranium där han vårdar sin ensamhet, en han varken sentimentaliserar eller skäms för.
Flera av bokens författare talar om poetens kala, kupolliknande huvud – likt Atreus skattkammare i ”Drömmadonna”, vill man tillägga. Och flera av dem talar om hur de möter honom i nattskjorta vid olika tider på dygnet, inomhus som utomhus. Det är som om även sådana vardagliga attribut som en nattskjorta hos Ekelöf får en alldeles särskild innebörd: en ekelöfsk nattskjorta.
Men det är lätt att raljera över sådana detaljer i denna rika bok – jag erinrar mig Roland Barthes i ”Mytologier” som menar att den moderna författarmytologin handlar just om att betona att författaren ”både kan bära blå pyjamas och vara ett världssamvete, både tycka om reblochonost och skriva en Fenomenologi om Jaget”. Men praktiskt taget samtliga texter i den aktuella boken framhåller, som om det vore en förunderlig sanning, att Gunnar Ekelöf var en av oss, tyckte om sportbilar, vackra böcker och alkohol, och samtidigt var en bortvänd främling, en outsider på väg, ett orakel, en olik.
Klarast om Ekelöfs utanförskap, det han både svartsjukt bevakade och gång på gång vred och vände på i sitt författarskap, är Göran Palm. Med utgångspunkt i Ekelöfs kritik av Esaias Tegnér och ”halvhetens tragik” hos poeten som blev biskop nyanserar han bilden av outsidern – och outsiderproblemet i stort – hos en mer sentida poet som så småningom tog plats i Svenska Akademien.
Andra höjdpunkter i boken är texter av skådespelerskan Inga Landgré, granne och vän, av författaren Peter Mosskin, släkt med Ekelöfs båda hustrur, och en hexameterdikt av Olof Lagercrantz, en spöklik men effektiv pastisch på hans egen ”Agnes Charlotta”.
Var han då en fallen stjärna, en som föll fel och föll på jorden ner, som Dagerman skriver om sig själv i ”Birgittasvit”? Ja, men det är i så fall bara ena polen hos Ekelöf. ”Det är något gäckande över Ekelöf. När andra talar poesi talar han gärna om bilar och när andra talar om bilar talar han poesi. Han får oss att känna oss lika tvivelaktiga som vi är”, skriver Lars Forsell.
Jag tror att det starka hos Ekelöf, det som så många av oss upplever i hans poesi och som skapar en sådan förhöjd närvaro hos oss, inte är utanförskapet utan utanförskapets komplement: en hemkänsla, om än tillfällig och provisorisk, i andra tider, med andra människor. Med den gamle superkargören, ostindienfararen som älskar detta livets goda i diktsamlingen ”Non serviam”, med Fatumeh, en bysantinsk prostituerad på 1100-talet i ”Sagan om Fatumeh”. När Matts Rying (i en intervju som inte finns i ”Ögonvittnen”) frågade poeten hur det kom sig att Ekelöf, en 1900-talsmänniska, så väl kunde förstå henne, svarade han: ”Kanske har jag träffat henne”.
